Jag blundade. Lät ögonlocken försiktigt täcka för ögonen. Det blev svart. Men jag kände mig trygg, för jag hade inget att vara rädd för. Tunnelbanan fortsatte skaka, och det halvhöga mumlet vägrade tystna. Inte ens för en sekund.

Det kändes som timmar – nej, nästan som år – innan tunnelbanan sakta började avta farten. Jag hörde gnisslet. Lät mig kastas framåt, lät ögonlocken öppnas för att kunna se igen.

Jag såg människorna. Tomma individer som färdats långt och länge, precis som jag. Vart de skulle hade jag ingen aning om, men ändå… var de som jag. Väntade. Och väntade lite till. Som jag.

Jag visste att jag skulle av, även om jag inte hört vad högtalarna spottat ut. Det var oviktigt. Jag reste mig upp, precis som flera andra gjorde. Och gick av.

Det höga ljudet från perrongen fick mig nästan att hoppa till. Nästan, bara nästan. Jag skyndade mig uppför rulltrappan för att hinna med till nästa buss, som skulle gå alldeles strax. Om några minuter, faktiskt.

Det fanns mycket folk på gatan. Nästan för mycket, kändes det som. Men vad skulle jag göra åt det? Jag kunde skrikit, men jag ville helst inte göra det. Förresten så var det inte nödvändigt. Inte alls…

Bussen kom. Den var tre minuter försenad, men jag orkade inte bry mig. Jag lät bara busschauffören stämpla min remsa och gick sedan på. Satte mig längst bak. Tog fönsterplatsen. Som när jag var liten. Jag tog alltid fönsterplatsen. Alltid. Det gjorde jag ju nu också. Konstigt nog.

Bussen började åka. Först sakta, men sedan snabbare och snabbare. Men jag märkte inget. Jag tänkte bara på vart jag skulle. Tänkte på alla känslor som blandades i kroppen, mest i magen. Fjärilar, som folk brukade säga. Det lät dumt, tyckte jag. Det var dumt.

Snart – för snart – stannade bussen där jag skulle av. Jag visste att jag var illa tvungen, men jag ville inte. Ville inte alls. Men gick av ändå. Nu när jag ändå hade betalat. Med pengar. Mycket pengar. Mina egna. Bara för att få komma hit.

Jag gick snabbt över gatan, fast jag såg att en bil i hög hastighet var på väg mot mig. Jag nästan önskade att bilen skulle köra på mig. Inte så att jag dog, men så att folk skulle förstå ifall jag aldrig mer skulle vilja besöka platsen igen. Ingen skulle misstänka att jag egentligen var feg. Inte en enda. Alls.

Jag hörde bilen gasa förbi bakom mig. Jag blev inte påkörd. Kanske det var tur. Dum tur, i så fall. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte uppför gatan, som verkade ta slut alltför fort. Alldeles för fort…

Jag öppnade den tunga metalldörren och hörde en bekant klingande ton:
Pling!
Ett runt ansikte vändes emot mig. En ung kvinna med eldrött hår såg snällt på mig. Hon hade gröna ögon, om jag minns rätt. Gröna ögon som lös – väldigt vackert! Hon hade ett vänligt leende, och jag kunde inte motstå att le tillbaka. Hon sa att jag var välkommen tillbaka, att de hade saknat mig. Att gruppen väntat. Teatergruppen.

Jag sa inget. Berättade inte att jag saknat dem också. Gick bara nedför trapporna.

Ännu en gång träffades mitt ansikte av höga ljud. Men inte småprat, den här gången med höga skratt, sång, prat, puttrande kaffekokare och ljudet av fotsteg. Jag förstod direkt att jag kommit rätt.

De andra välkomnade mig, men inte du. Du såg inte ens på mig. Tittade bort. På något annat. De andra sa att de var glada att se mig, men inte du. Du sa ingenting. Pillade bara lite på ditt lösa skärp. Som du brukade ha på dig.

Jag såg på dig. Varför var du sådan? Mindes du inte vad du sagt – ville du inte minnas? Hade du inte tänkt på blickarna, orden, närheten – vad vi gjorde?!
Nej, inget. Inga täcken på minnen. Inte sådana minnen. Jag drog en tung suck. Det var slut. För du mindes inget.

Ville kanske inte
Minnas?