Det är kallt, men jag vill ändå inte ha mössa på mig.
Jag är glad att jackans ärmar är lite för långa, så att de hänger ner över händerna. För jag har inga vantar på mig heller.
Det är nästan tyst också. Det enda som hörs är en fågel som kvittar någonstans långt borta och mina steg på trottoaren.
Ovanför mig lyser himlen grå och bakom de välklippta häckarna sträcker träden sina kala grenar mot himmelen i jakt på lite ljus.
Om jag andas blir det små moln i luften.

Jag tittar på handleden, den är tom. Inga streck, inga ärr, ingenting. Innanför huden rinner det varma blodet i ådrorna. Handleden är varm.
Om det inte var för änglarna skulle det inte ha varit så. Då skulle inte det varma, vackra blodet runnit där inne. Handleden skulle ha varit kall, och tom.
Blodet skulle ha varit en pöl på badrumsgolvet och o seende ögon skulle ha stirrat på de fula, smutsvita kakelplattorna.

Men handleden är varm och full med blod.

Jag tror inte på Gud.
Men jag tror på änglar.
Änglar kommer inte från Gud, i alla fall inte de här änglarna.
I min värld har änglar svarta vingar och emolugg.
I min värld har änglar trasiga stuprörsjeans och massa nitar.
I min värld har änglar vackra ansikten med massa svart smink.

En bil åker förbi. De som sitter i den ser inte...
De ser inte den lilla flickan med för stor jacka och dåligt självförtroende som går bredvid vägen.
Ingen ser henne...
Ingen bryr sig...

Så småningom kommer jag fram till den gamla skolan.
Där är hon, jag ser på långt håll att det är hon, trots att hon står med ryggen mot. Jag ser det på hållningen. Och på den stora svarta jackan.
Jag ropar hennes namn och hon vänder sig om och vinkar. Men hon rör sig inte, hon står kvar och väntar på att jag ska komma fram till henne. Jag hade inte förväntat mig något annat.
Jag vinkar tillbaka och fortsätter att gå.
Jag tittar på de svarta fönsterna som tittar tillbaka. Inte sorgset eller något, de bara konstaterar att där är jag.
Jag minns tiden i skolan, tiden när jag lekte med mina kompisar. Vi byggde höga torn av kaplastavar och gjorde krokodiler av pärlor i massa olika färger.
På den tiden hade jag inte en tanke på svart smink, nitar och stuprörsjeans. Jag tyckte bara att folk som var deprimerade var konstiga.
Jag ser min spegelbild i den svarta fönsterrutan och tänker på hur mycket jag har förändrats på bara några år.

Jag kommer fram till henne. Vi går tillsammans mot bussen.
Vi skrattar och pratar.
Jag minns tiden på den gamla skolan med de svarta fönsterrutorna, det gör nog hon också.
Men skolan minns nog inte mig.
Så många barn har gått där.
Så många som varit så mycket viktigare än jag.

Men någon bryr sig...
Änglarna ser mig och är nöjda.
Jag vill fortsätta göra en historia, inte sluta den mitt i.
Änglarna med svarta vingar och emolugg kan återvända till där de kom ifrån.
Ett mörkt, fint ställe.

Handleden är varm.