jag känner mig så tom
men ändå så full av liv
kanske låter konsigt
o lite tvärtom
men frågan jag ställer e
har ni nånsin känt olycka samtidigt som lycka
att ni inte kan falla tillbaka på nåt
eller att ni inte har nån som ni kan luta er på
denna tanken bränner o svider inuti mej
kan inte bli kvitt den
den e så svår


har tänkt och grubblat mycke
den senaste tiden
allt om strävan efter att få eller kunna nå
de man vill ha
den färden e så lång och ändlös
o samtidigt så lede den ingen vart men trots de
så gör man allt va som står i ens makt för att
inte komma ur kurs att inte komma vilse
trots att hoppet hr dött för länge sen så
klamrar man sig fast
vi de gamla som var
så varför beter man sig som en idiot
allt de här beror väl på
djupa sårade känslor
som sittrer där inne nånstans
allt som en gång fanns
nu är det borta
folk säger att man ska radera
men om man inte vill
om man inte kan
ska man då trots allt
gå emot sin vilja o bara glömma
tro att allt bara ska försvinna o tyna bort


ja tänker inte glömma
jag ska för alltid minnas
de som gör mej lycklig
men även de saker som gör mig olycklig
och som gör så ont i mig ibland
har en tro att människan
inte bara kan spatsera livet genom
o bara va lyckliga
för att leva sit liv måste man oockså känna smärta och olycka
för då känner man igen lyckan
och uppskattar den mycket mer när den kommer
och kan därför njuta aav den på ett helt annat sätt