Det känns som om mina ord sviker
hugger
lever ett eget liv
mot dina murar som du så sakta bygger medans jag
ramlar på som ett lok i 180

Känns som om jag tappar kontrollen över hur
jag ska vara, bete mig
med tårar som ett extra vapen
& jag ser hur du sakta drar dig

tillbaka

Jag fixar inte att vara glad hela tiden
Jag fixar inte att du aldrig öppnar upp
och skriker till mig att du
älskar eller hatar

Du bara finns där
som en prydnad
som ett föremål som ska underhållas,
fejas på och gå vida omkring för att inte
man ska riva omkull dig

För trots din storhet
så är du så väldigt svag
och du gör mig
ännu mindre

Jag behöver liv, jag behöver
dig som du är
utan murar
så att jag
ser dig
stanna
kvar

Men mina ord sviker mig
som så många gånger förut