Nu är kylan konkret på en helt annan nivå
än igår.
Jag studerar linjerna i hans ansikte och ser
allt jag sett tidigare,
och lite till.

Han är lycklig nu.
Likgiltigheten är nära att infinna sig
och den enda medicinen är utom räckhåll.
Sorgen har frusit fast någonstans

på vägen ut,
förvirrad och vilsen i magtrakten.
Jag behöver min vän.