Den kyla som förlamade mitt liv
och mördade min livsvilja och livsmoral
med våldtäkt genom grymhet utan gränser
och med bara lidanden i släptåg
outsägliga och outhärdliga
har plötsligt skingrats genom en frisk fläkt
av uppvaknande och minnen ifrån barndomen
för länge sedan levande begravda
och som jag förträngt för länge sedan
men som plötsligt nu
genom en mirakulös återuppståndelse
har visat sig ha mera liv och kraft
än vad väl ens var möjligt
i den vildaste av fantasier;
och denna fläkt av värme
kommer från det djupfrysta Sibirien
till mig i mörkrets och förtryckets hjärta
där jag aldrig trodde kärleken var möjlig
eller ens var medveten om att den kunde
existera någonstans i världen mer;
och så infinner sig välsignelsen
som världens största överraskning
utan förvarning med hopp om liv trots allt
helt oförtjänt och överraskande
och härligt inspirerande återupplivande
som själva livets innersta mirakel;
men kan jag då våga hoppas
att det skulle kunna stanna och bestå?
Den enda strimman hopp är då åtminstone
tillräckligt för att man skall vilja fortsätta trots allt,
om det dock blir på villkoret
att man får törsta i all evighet
i väntan på ett nästa hoppets ögonblick.