Redan medlem?
Logga in
Byn som försvann 4Erik Bumerang Erik gick i det tysta på gården. Han pratade bara ensam med korna och ibland med mor Emma i muttrande svarssymfonier. Men han gick allt som oftast ner till havet och ruinerna av sin barndoms bortsprängda by. Mor Emmas ord om att han borde skaffa sig en fästmö hade nästlat sig in och han såg ut över havet och vågornas lockande tongång. Böljande vågor som sugande långsamt, viskade ut en längtan. Mor Emmas ord hade väckt upp den längtan, som länge legat i träda och slumrat. Längtan till Kärleken. Erik började trevande titta upp, försiktigt upp och ut på världen och stillsamt bli sökande ett möte. En kväll när han tog in korna för mjölkning var han fången i sina tankar. Tankar som silade som solstrålar och lekte framtidstro. Erik tar mjölkspannen samt pallen och går in för att mjölka nästa ko, bland hömumsande finfördelande idisslare och viftande koöron. Han lutar sig mot kon och dess mjuka, varma kropp, medan hans ögon hänger sig, drömmande i fjärran. Så böjer han sig ner för att tömma spenens varma innehåll. Plötsligt sitter Erik fastspetsad på två kohorn, lyfts i luften i en båge och kläms med kraft och ursinne fast i båsväggen. Han hänger där i luften på hornen och liknar en vriden tjock ylletröja, kvarglömd ute, i skyfallsvarmt sommarregn. Till slut släpper Kon ner honom och han ramlar ihop som en styrsellös hösäck bland höet. Erik är livlös. Han rör sig inte. Där inne hittar mor Emma honom, när hon saknar honom till kaffetåren och tycker han dröjer. Hon hittar honom mellan bena, på den idisslande fnysande Tjuren. Erik låg länge på sjukhus. Han hade brutit ryggen. Emma satt vid vaxduken, i köket, i solskenet och sörpla kaffe, som späddes till oigenkännlighet av tårar. En morgon tog hon korna och gick till grannen. Hon gav bort dem. Tjuren kom till Tjurahimlen. Erik kom en dag åter hem till gården. Han gick inte längre till Knäbäcken. Hans längtan sågs aldrig mer rulla in med vågorna. Erik hade blivit en Bumerang. Han kunde aldrig mer lyfta sitt huvud. Hans rygg var en böj och ögonen kunde bara möta backen. De kunde inte längre möta himmel och hav. En god tid senare gick Erik och hämtade hem sina kor. Sedan var det bara Emma, Erik och korna och åren gick. Erik förblev en enstöring. Inom honom var en längtan slocknad. Han gick aldrig mer med rak rygg och resligt huvud.
Prosa
(Novell)
av
Berit Robin Lagerholm
Läst 644 gånger och applåderad av 10 personer Publicerad 2009-02-17 21:26 Författaren Berit Robin Lagerholm gick bort 2013. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.
|
Nästa text
Föregående Berit Robin Lagerholm |