Gnesta är fint när man väl är där men jag minns hur jag i långa tider väntade på pendeltåg som aldrig går till, de går alltid mot (man vet ju inte om man kommer fram). När det väl rykte in på den isiga perrongen i Södertälje Hamn (omstigning) och tog med sig den lilla värme som fanns under jackan så, ja vad skall jag säga, men det är ingen tillfällighet att det finns en gummilist på golvet vid dörren in till förarhytten. Den behövs!

Jag kan fortfarande inte åka pendeltåg utan att få en klump i magen.

Minns när jag bodde i Handen för sådär en tjugotvå år sedan. Jag trodde det skulle vara rätt ok men jag bodde där bara så länge som det tog mig att flytta därifrån. Det var kallt, det var kargt och det var pendeltåg som aldrig kom.

Åkte ånglok dit 15 år senare och klev av glatt. Jag skulle "minnas" tänkte jag men det skötte min kropp åt mig. I samma sekund som jag klivit ner på perrongen fick jag stor klump i magen och ögonen fylldes av tårar. Men herregud! Hur fort kan man komma härifrån?

Kroppen minns säger de, och det är sant för det som har utarmat min själ finns kvar, och jag kommer inte undan.