du gömmer nyckeln
till din inre slaggkammare
full av gammal bråte
pietetsfullt bevarad

barlasten
tänkt att hålla rätt köl
belastar din färd
när du väljer torra land

du skulle kunna flyga
över skog och hav
fri att häcka på nya stränder
vid horisonter du längtar

ingen kan öppna dörren till din cell
kapa ankarkättingen
lossa haspen på buren
så länge du vrider om nyckeln inifrån