Har du nånsin stått under lamporna i parken i stan och undrat vem du är?
Jag fantiserade om att jag skyddade mig mot nåt som skulle döda mig.
Men hur fel kan en fantasi ha när allting blev tvärtom, det undrar jag.
Var det någon som såg en stjärna falla över staden inatt?
Jag undrar hur många som önskade sig samma sak som jag.
Att himlen skulle falla ner och ta mig med så jag kunde få uppleva det blå.
Ibland är det så, ibland inte alls, vad tänkte du när du sakta drog en kniv längs din hals?
Tänkte du nåt som jag ska inte göra er ledsna, jag gör det för er, jag gör det för er.
Vad vet du egentligen om oss?

När tornen faller så ska jag inte stå under och bli nån som ingen vet nåt om.
Jag ska springa för mitt liv som jag har gjort sen jag inte vågade se en sanning framför mig.
Men när jag har frågor så ska jag ställa dom för att invänta ett svar som jag vägrar tro på,
det blir alltid enklast så när allt väl kommer omkring.
Och när himlen faller ner ska jag vara den första som springer därifrån för jag vill inte -
se mig själv som en egen profet, bara leva lite längre för att sedan falla ner.