det är som om

minuterna skyggar, förtvivlat drar sig mot hörnen när 

alla aningslösa sekunder

slutligen lossnar. släpper sitt grepp.

helt ljudlöst faller de. mot mig.     som om.

tystnad bara är ett ord

inte ett tillstånd.

och jag viskar dröjande ord 

till de tummade, kvardröjande almanackor

som likt yrsnö samlas i drivor, lägger sig mot min kropps

frusna vävnad

viskar: sekunderna är döda. alla de

som ratades.

som blev över.         de dog

sedan blir det tyst

tills innan grynings rodnad

då, när fajten mot vargtimmen går

den timme som vädrar blod.       

repas där mitt jag. släpas jag sakta i förfluten tid

dras mot djupet

det är inget annat än ett veritabelt

gungfly.   dy.

jag sargas men överlever.

samlar allt som är tid, dess ände, dess början

i mina uppsträckta händer

de som kan anas. ovan stilla yta

och det är inte skottår, inte sommar.

inte ens fredag.

det är ingenting.

återigen har jag glömt.     att låsa.

om mig

glömt att skydda mig mot det röda.

det kommer att ta 

tid.