Hon skulle fylla tre. Morfar och hon var ute i decembermörkret. De satt vid en stor eld, som de tillsammans byggt upp. Det flammade väldeliga och värmen gjorde att det lätta regnet dunstade på väg ner mot de båda människobarnen, som lekte där vid sitt eget ursprungs ljus.

”Skall vi grilla fläsk, Angelica?” undrade morfar.
”Ja! Grillat fläsk är gott!” svarade den lilla.
”Fint! Då kör vi!”
Och så stacks det långa pinnar in i elden med saftiga fläskstycken på. Det sprakade och fräste. Flickans ögon glänste lika starkt som fläskfettsgnistorna i elden. Och morfar Ruben kunde knappt vara lyckligare än i denna samvaro med sitt kindblossande barnbarn.

”Tror du att det är färdiggrillat nu?” undrade morfar. Och så drog de båda ur sina spett från elden, lät fläsket svalna.
Sen åt de med flottig mun och drypande fingrar.
Efter en stund sa den lilla:
”Det är tur jag har dig, morfar!”