Om jag efter en stupande färd,alltmer stupande brant
riktar mej igenom den ena trånga portgången efter den andra
igenom valvbågar,stupande,allt brantare och brantare
fastnar färden slutligen i den sista trånga passagen.
Fastnar slutligen så,på magen som en syndare
ålande som en av många fallna änglar,fastnar.

KROSSA MEJ INTE, krossas inte kära skalle!
som en mycket anpassningsbar liten människa ska jag
omforma min huvudform,göra skallbenet mjukt.
Må fontanellen öppnas,må tankarna stillna och skräckslaget
samla sig vid hjärnans bas medan trycket trattformar mitt huvud,
offrar mej och blottar mej för hjälpande tänger av stål,
kirurgiska snitts martyrium och ett våldsamt öppnande av
portgångarnas portgång
faller jag ut,faller ohöljd
bränd av ett skickligt och starkt ljus
men en mun av mjuk våt mossa viskar lugnande i mitt nya skrapade öra:
Det blir natt även i denna världen
det blir natt även här
det blir natt.