Gryningsljuset strålar över taken.
Det blir ljusare för varje dag som går.
Jag sitter ännu tänkande och vaken
och ser hur vinterkylan blir till vår.

Sängen står där tyst och orört prydlig.
Kan jag sova, ja, då drömmer jag om dig.
Min saknad känns så outhärdligt tydlig,
trots jag vet, att du snart är här hos mig.

Solens tunna skepnad skapar dimma.
Trädens grenar sträcker ut sig i behag,
som längtar de till vårens första timma.
De väntar hoppfullt, tysta – liksom jag.

Orden finns men jag kan inte skriva
för om jag skriver gör det så ont i mig.
Nu ska jag ändå inte överdriva,
för jag vet, att du snart är här hos mig.