Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En text skriven i en fruktansvärd tid i mitt liv, strax innan helvetet brakade lös... (1 april 2006)


Varför är detta mitt liv?

Har aldrig fått någonting serverat i mitt liv.
Allt jag velat ha har jag fått kämpa för.
Har tagit de möjligheter jag kunnat.
Har aldrig haft mer möjligheter än någon annan.
Har bara haft mindre möjligheter.
Därför har det varit väldigt viktigt för mej att ta till vara på de få möjligheter jag fått.
Har alltid fått kämpa med mej själv och med mitt liv.
Har mest mött motgångar.
Har försökt komma underfund med vem jag är.
Har aldrig riktigt passat in någonstans.
Har försökt hitta min plats.
Men fortfarande inte lyckats.
Har alltid tvivlat om den här världen verkligen är rätt plats för mej.
För hur jag än gör så är det alltid någonting som gjort att jag inte passat in.
Allting som varit bra i mitt liv har alltid tagits ifrån mej.
Aldrig lyckats behålla någonting som jag tänkt kan vara grunden till lyckan.
Lyckan - meningen med livet.
Det ultimata, som gör att man kan leva sitt liv och känna sej nöjd med sin tid.
Allt som komma skall.
Men allt bra har alltid tagits ifrån mej.
Det är som om jag bara får prova på det goda en kort stund, så att jag riktigt ordentligt ska veta vad det är jag inte får ha.
Så att jag riktigt ordentligt ska lida.
Gud vet att jag har kämpat.
Och om Gud är god så borde han veta att om det är någon som är värd äkta lycka så är det jag.
Lycka.
Lycka.
Lycka.
Som gör mitt liv värd att leva.
Som får mej att stå ut i de svåra stunderna.
Som får mej att aldrig känna mej ensam.
Som får mej att känna mej säker på mitt liv.
Som får mej att känna att jag inte är lurad.
Lurad på mitt liv.
Lurad på allt.
Har alltid fått känna en inre oro.
När ska den försvinna?
När ska man börja ta risker där man vet att man slipper stå som förlorare.
Risker som är värda att ta.
Risker där man vet att man inte kommer att dö.
Kan man lite på sej själv?
Eller blir man lurad då också?
Har alltid skrikit inombords.
Har alltid haft en inneboende vrede.
Livet har alltid känts orättvist.
Varför blev jag en syndabock?
Varför fick jag detta öde?
Det kanske inte är vad folk tror.
Men detta är sanningen.
Det är så här det känns.
Det är min verklighet.
Mitt liv.
Varför finns över huvud taget ondska?
Finns den enbart till för att sabba mitt och några andra utvalda personers tillvaro?
Varför är inte alla skapta att lyckas?
Varför har inte alla samma rätt till att ha ett bra liv?
Varför kan inte bara livet flyta på?
Måste man alltid mötas av stormen?
Varför kan inte allt bara kännas magiskt?
Som när man var riktigt liten och lyckligt ovetande om vad som komma skulle.
Riktigt, riktigt liten...
Men helt ärligt så är det så att så länge jag kan minnas har jag alltid varit drabbad av misären.
På ett eller annat sätt.
Mer eller mindre.
När, när, när?
...Ska min vind vända?
Missfatta mej inte.
Jag hatar inte allt.
Jag är inte så pass bitter.
Jag är bara så jävla trött på att det alltid är och alltid varit så här.
Varför är världen som den är?
Varför finns vi?
Varför finns pistoler?
Inte är det för att de är vackra.
Inte är det för att man ska leka med dem.
Skjuta prick.
Nej, de är skapta för att kunna döda.
Varför finns farliga sjukdomar?
Inte för att vi ska kunna uppskatta hur det är att vara frisk.
Inte för att folk ska plugga och bli rika doktorer.
Nej de finns för att göra skada.
För att vi ska må dåligt.
Varför straffas oskyldiga?
Vad är det som gått snett?
Vad är det här för värld?
Jag fattar ingenting.
Vad är det jag har gjort?
Varför är mitt öde ett enda långt straff?
Ett djupt blödande sår i handleden...


Offrar allt för det jag tror på.
Men blir ständigt lurad.
Huggen i ryggen.
Offrar mej själv.
Till en värld som inte ens bevisat att den är värd mej.
Inte uppskattar den ära det är att få ha mej här.
Snart kan jag var borta.
Och världen går under.
Jag är ju jag.
Det går aldrig att ersätta.
Ingen annan kan någonsin ta min plats.
Ingen annan kan någonsin vara bättre än mej.
Förnedrad av allt.
Men det kan aldrig någonsin knäcka mej.
För jag kommer alltid att finnas kvar.
Även då jag inte är här.
Har aldrig sagt att jag är bättre än någon annan.
Vet bara att ingen annan någonsin kommer att vara bättre än mej.
Blir behandlad som om jag vore obetydlig.
Men ingen är medveten om sitt eget bästa.
Jag är den som inget har men ändå har allt.
Den som ingen någonsin helt kommer att förstå sej på.
En skattkista utan botten.
Du kan knäcka mej.
Men jag kan inte knäckas.
Du kan slänga mej.
Men du kan ändå inte få mej att försvinna.
Liksom Solen kan gå ner.
Men du dör om den försvinner.
Jag döljer ständigt en ilska.
En ilska som ständigt är på gränsen till att explodera.
En lyckad skapelse.
Misslyckad med allt.
Oskyldig straffar jag mej själv.
Oskyldig straffas jag av andra.
Oskyldig är jag även straffad av livet.
Jag har aldrig menat att det skulle bli så här.
Ville bara göra allt bra.
Njuter inte av att plåga mej själv.
Jag har bara inget val.
Har aldrig gjort något för att försämra världen.
Har endast gjort den bättre.
Ängeln som inte hittar sina vingar.
Satans slagkämpe.
Förgiftad.
Letar efter vägen.
Ska klättra upp till molnen.
Ni kan inte hindra mej.
Alla kommer att ångra sej.
De kommer inte att klara smärtan.
Men alla ska vi ju någon gång dö.
Det är inte mitt fel.
Skyll er själv.
Här får ni vad ni har skapat.
Mitt liv är evigt.
Det är det enda ni inte kan ta ifrån mej.


Vad är det ni tror?
Vad är det ni förväntar er?
Du tror att du kan slå mej sönder och samman.
Men fattar du inte att du slår dej själv?
Det hade kunnat bli något stort.
Men allt blev bara så otroligt patetiskt.
Existerar det ens något som är värt att kämpa så mycket för?
Har jag gjort mina ansträngningar i onödan?
Var det här allt?
Varför har ingen sagt nåt?
Det är inte så mycket jag begär.
Bara att alla ska vara ärliga.
Men det går inte.
Ni förstör ju allting.
Allt jag någonsin trott på.
Allt som var viktigt för mej.
Vad finns kvar nu?
Tomhet.
Meningslöshet.
Falskhet.
Robotvärd.
Vad spelar för den delen med alla maskiner och all ständigt uppdaterad teknink för roll?
Om det ända avgörande om livet är värt någonting att leva är detsamma nu som för flera miljoner år sedan.
Vad har jag gjort för ont?
Allt jag försökt med är att skapa ett liv.
Har ändå ingen kvar.
Har ändå inte lyckats.
Så vad mer begär ni av mej?
Varför ska jag behöva lida?
Varför?
Kommer jag någonsin kunna lita på något igen?
Du gick miste om allt.
Du höll inget av det du lovade.




Fri vers av davina
Läst 325 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2009-03-09 00:25



Bookmark and Share


    L e e
Jag gillar din dikt, den får mig att tänka på allt som jag ständigt tänker på men inte kan förklara, men det kunde du! Du skriver bra.
2009-03-10

  Danic
Vet att man i princip bara skall skriva positiv kritik.
Men tänkte komma med mer än så.
Det verkar vara bra uppradat - men jag blir ju nyfiken.. Varför offentligt beklaga om man inte berättar vad man beklagar?
2009-03-09
  > Nästa text
< Föregående

davina