Ensam står jag i natten och kollar ut
Jag är sårad och gråter till sömns

Ingen hör den lilla flickan som jag är när jag ligger i min säng och försöker gråta i tystnad

Ingen märker, ingen ser, ingen orkar stanna upp och se efter mig

Jag är instängd på rummet, den vita dörren är låst och lamporna lyser ej längre

Det är mörkt och kvavt, mina andetag hörs inte i den mörka natten

Saknaden efter en kram är enormt stor och tårarna rinner ner för min kind

Jag kan inte vara tyst längre, men jag kan inte skrika ut alla smärta för det är ingen som orkar bry sig längre

Stödet fanns där en gång i tiden men den har runnit ut i sanden

Jag är ensam och kall, ligger i fosterställning och vill skrika ut all dess smärta som är inne i mig, som orsakat alla dessa tårar och sömnlösa nätter

Min kraft och mitt psyke har försvunnit bort helt från mig

När kommer jag orka resa mig upp på mina bara ben?