Falköping ligger öde så när som på en pojke med tårar i halsen och ett ansträngt leende på läpparna. Vägen glittrar som om pojkens Farfar gråtit kristaller. Underlaget är halt precis som pojken som snabbt vill ta sig hem. Rädd att någon ska komma och ta honom helt utan anledning.

Farfar var hans bästa vän, nu är han ovanför honom och räcker runt hela jorden med all sin kärlek.

Hemma väntar trygghet och kärlek, men också sorg. Vuxna människor behöver också tröstas. Det vet han mer än väl.

Precis innan han ska öppna dörren torkar han bort snor, sorg, besvikelse och rädsla från nästippen. Mod och styrka låter han vara kvar där. Det lämnar honom aldrig som den sista snön gör när våren knackar på med vind som är ljummen.