Sen då? När doften försvinner.. Ansiktet glöms bort och leendet inte minns längre.. Hör inte skrattet, känner inte händerna kring min skrana midja och oron i din röst.. Tittar på bleknande ärr, inser, att jag är så mycket starkare nu än vi någonsin vågat hoppas på, men.. du är inte här. Lyssnar inte till mina ord.. kommer aldrig trösta mig igen. Krymper till den lilla trasiga flickan jag en gång var, för att få sitta hos dig igen.. Förundras över flyktig trygghet. Drar till mig den enda villkorslösa kärlek jag någonsin kommer få.. Men.. Hittar den inte längre.

Ville aldrig leva utan dig.