Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ännu ett l-å-n-g-t kapitel tänkt för den i högsta grad eventuella boken "Med Byxorna På".


Jag skulle skjuta dig innan du passerade tröskeln. (2 166 ord)

 

Jag hade jobbat hårt hela natten och var oerhört frustrerad när chefen kom in i mitt rum och sjönk ner i besöksstolen.
    Han hade brukat göra det nästan varje dag, för att diskutera något problem eller för att bara prata bort några minuter.
    Nu hade han fyra stora planscher i famnen, med baksidan vänd mot mig.
    Han tittade rakt in i mina rödkantade ögon och sa:
    
”Men Carl-Erik, vad faan!  Försök att se det hela från min sida! Här har vi chansen att sno åt oss en jättekund som branschen inte ens vet existerar.
    Föreställ dig att det är du som är chef och jag en kontaktman som just skall flyga till Stockholm och presentera kampanjen för kunden.
    Den här kampanjen”, avslutade han och räckte mig de fyra planscherna.
    
Jag granskade dem med en känsla som präglades av uppsluppen ilska, om det finns en sådan.
    ”Ta tid på dig”, sa chefen ivrigt.
    ”Titta på helheten, men läs framför allt texterna!

Jag gjorde som han sa.
    Vad han inte visste var att jag själv under den gångna natten skrivit större delen av den text han nu ville att jag skulle läsa. Med visst motstånd och på ungefär samma sätt som när man i skolan hade till uppgift att skriva en uppsats om ett redan beslutat ämne.
    En liten framtvingad uppsats på varje plansch.
    Antagligen ett ganska habilt hantverk som dock hade som viktigaste uppgift att dölja att den idé den beskrev var dödfödd från början.
    Jag suckade djupt.

Det hela hade börjat några veckor tidigare.
    Då hade chefen under ett besök i Stockholm av en tillfällighet fått reda på att den svenska möbelbranschen planerade att göra en gemensam jättekampanj.
    ”Folk köper bilar, TV-mottagare och vita varor, Vi måste se till att de köper möbler, också!”
    Det var budskapet.
    Budgeten var dryga tio miljoner kronor, en ansenlig summa i slutet av 1960-talet.

I flygplanet på väg hem till Jönköping råkade han sitta bredvid en välkänd och mycket begåvad tecknare.
    Det var då han fick sin glimrande idé.
    Han skulle naturligtvis ge henne uppdraget att rita en rad trivsamma miljöer, möblerade med möbler som inte fanns i verkligheten!
    På så sätt, menade han, skulle det inte kunna uppstå något bråk mellan de olika möbeltillverkare och butiker som skulle betala kalaset.
    Så säker var han på idéns genialitet att han gjorde ett avtal med tecknaren på stubinen och hon lovade att sända fyra bilder inom en vecka.

Väl tillbaka på reklambyrån stormade han glädjestrålande in i mitt rum och gav mig i uppdrag att fixa texter under rubriker han redan beslutat.
    Trots en molande känsla av att det var något i hans idé som inte var bärkraftigt
sa jag ja.
    ”Detta är en jättechans”, jublade chefen! ”Vi är den enda byrån som vet att kampanjen är på gång, och de köper vårt förslag rakt av om de kan enas kring det.
    Skulle de däremot inte komma överens går de ut med förfrågan till flera byråer, men då får vi en chans till, det har de lovat!”

Jag kom på det jag trodde var svagheten i hans idé redan när han var på väg tillbaka till sitt rum. För säkerhets skull sökte jag inte upp honom för en någon timma senare, för att visa att jag tänkt över min synpunkt noga.
    
”Jag undrar om inte din idé är en smula riskabel”, sa jag försiktigt, för chefen kunde tända snabbt om han blev retad.
    ”Jaså”, genmälde han nu maliciöst. ”Och varför då, om man får lov att fråga?”

Jag svalde innan jag sa:
    ”Jag tror inte att vi kan räkna med att de som livnär sig på att sälja riktiga möbler
är beredda på att satsa tio miljoner på möbler som inte finns”, sa jag.
    ”Men det är ju det som är det geniala”, menade chefen. ”Då kan ju ingen känna sig förbigången eller orättvist behandlad!”
    ”Njaä, det kan ju hända”, sa jag, ”men såvitt jag kan se kan endast en av två saker hända om vi genomför en sådan idé.
    Antingen kommer människorna som ser de tecknade möblerna att gilla dem och börja fråga efter dem i affärerna. Då kommer småfabriker med korta planeringstider att kunna påbörja en tillverkning långt tidigare än de stora, och då blir det ju ett jäkla liv.     Eller också är det ingen som tänder på möblerna i annonserna och då har ju teckningarna ingen roll alls.”

Chefen tittade på mig.
    I det ögonblicket undrade han nog varför han hade anställt mig.
    Hans högerhand lekte nervöst med ett hammarlackerat hålslag och ett ögonblick trodde jag nästan att han tänkte slänga det på mig.
    Med tillkämpat lugn sa han sedan:
    ”Du kan glömma det hela. Jag ber någon annan istället.”

På byrån fanns tre reklamskribenter.
    I rummet intill mitt satt en trevlig och begåvad tös från Stockholm. Nu vände sig chefen till henne med sin idé och jag trodde att saken var utagerad för min del.

Men några dagar före presentationen i Stockholm kom chefen, för första gången sedan vårt meningsutbyte, in i mitt rum.
    Han satte sig i besöksstolen utan att se på mig. Efter en stunds tystnad sa han:
    ”En byrå måste uppträda med självförtroende. Därför är det min uppfattning att man aldrig skall låta kunden välja mellan två olika kampanjförslag.”
    
Jag tyckte att han vred sig som en mask i stolen när han fortsatte:
    ”Jag kan tänka mig att göra ett undantag den här gången. Om du och en AD snabbt kan ta fram ett annat förslag är jag beredd att presentera det också.
    Förutsatt att det är bra, förstås!”

Jag tittade i almanackan. Om vi blev färdiga på tre dagar skulle vi kunna presentera vårt förslag på morgonen samma dag som chefen skulle flyga till Stockholm
    Jag hade fullt upp att göra ändå, med andra uppdragsgivare.
    Men jag kände mig skrämmande säker på att hans kampanj skulle misslyckas, och det skulle ju drabba både honom och byrån.
    Så jag sa ”okej, visst vi försöker”.
    I ateljén lovade Jon, en duktig AD och dito konstnär, att hjälpa till trots brådskan.
    Det var bara att sätta igång!

Ibland påstår man något överdrivet att man arbetar flera dygn i streck.
    Men den här gången blev det verklighet av påståendet
    Först gällde det att finna en bärkraftig idé.
    Sedan gällde det att finna en fotograf som kunde ta fram de bilder vi behövde.
    Därefter var det dags att sitta ner och enas om budskapets utformning i form av rubriker, bilder och textinnehåll.

Fotografen hette Jörgen.
    Vi inledde arbetet över några pilsner i hans trivsamma ateljé
    Det var där, vid en intensiv diskussion om lämplig fotorekvisita, som vi fann den självklara inriktningen för vår kampanj.
    
Vi skulle ju vända oss till människor som ansåg det viktigare att köpa bilar och nya vitvaror för sina surt förvärvade pengar. Så självklart skulle vi visa hur det kunde se ut hemma hos folk som inte insåg att möbler var väl så viktiga viktiga!
    Hur märkligt det var att fylla köket med spis, kyl, frys och diskmaskin men samtidigt servera måltiderna på en trälåda i den omöblerade lägenheten.
    Hur märkvärdigt det var att ha en lyxbil på gatan men samtidigt knoppa i en sovsäck på golvet. Hur torftigt det kunde se ut i ett hem där soffan var en hängmatta och bokhyllorna bestod av brädor och tegelstenar.
    Hur bortkommen en ny TV-mottagare kan te sig  när tittarna sitter i ett rum som saknar möbler, mattor och belysning.

Jörgen som älskade ovanliga bilder blev lycklig som ett barn på julafton!
    Han byggde helt fantastiska miljöer i sin ateljé och förevigade dem i bilder som var både roliga och deskriptiva. Han klädde fotomodeller i festkläder, i pyjamas, i mysiga velourensembler och placerade dem i situationer där de saknade möblerna lockade fram både skratt och eftertanke.
    Bilderna inspirerade mig till texter som, med en humoristisk underton, avsåg att få människor att inse att en fräsch soffgrupp eller en ny matsalsmöbel var minst lika vettiga investeringar som någonsin en torktumlare eller en TV med större bildrör.

Av många skador vis skrev jag sedan ner den strategi vårt kampanjförslag byggde på.
    Där jag framhöll hur kampanjens idé gynnade alla som skulle vara med och finansiera den; det spelade ingen roll om man var en jättelik möbeltillverkare eller en liten lokal möbelhandlare – alla skulle ha samma nytta av kampanjens budskap.
    Och eftersom tiden medgav kontaktade jag även en erkänt duktig specialist på reklammedier och kompletterade strategin med en professionellt underbyggd rekommendation för hur de tio miljonerna borde fördelar på filmreklam, tidningsannonsering, utomhusreklam och – inte minst – på reklam i alla landets möbelaffärer.
    Övertygad om att morgonen därpå kunna visa en riktigt bra kampanj för chefen lutade jag mig tillbaka i stolen och knäppte förnöjt händerna bakom huvudet.

Då inträffade något fullständigt oväntat.
    In i mitt rum stormade byråns kvinnliga copywriter med tårar i ögonen och håret på ända.
    ”Jag ger snart fan i alltihop!” ropade hon. ”Chefen kräver att texterna till möbelkampanjen skall vara färdiga imorgon bitti och det går bara inte!
    Själva idén är så jävla korkad, och dessutom har han bestämt att alla annonserna skall ha rubriken ”Sköna, nya hem” och avslutas med meningen ”Visst är ditt hem värt en ny möbel!
    För helvete, ädelpekoral är ju bara förnamnet!”
    Det var bara ilskan och vanmakten som gjorde att hon inte brast ut i okontrollerad gråt.

Klockan närmade sig fem.
    Jag hade lätt att föreställa mig chefens raseri om hans reklamplanscher saknade texter när de skulle jämföras med det nya kampanjförslaget.
    Han var en framgångsrik byråledare men hade inte mycket tålamod med människor som misslyckades.
    ”Har du lust att visa mig vad du skrivit hittills”, frågade jag, och väntade mig ett nekande svar eftersom jag själv ogärna låter någon se mina halvfärdiga texter. Men hon for upp och var ett ögonblick senare tillbaka med en bunt papper. De flesta hade hon räddat ur sin rymliga papperskorg och nu slätade hon ut dem lite nervöst innan hon lämnade dem till mig.
    Jag studerade ark efter ark och fick efter en stund illusionen av ett hus som hade en prydlig och rejäl ingång men saknade varje form av utgång.
    ”Jag skiter i allihop”, sa hon uppgivet.
    ”Jag går hem och super mig redlös och sedan säger jag upp mig imorgon.”

Jag tittade på klockan.
    Den hade hunnit bli nästan sex men Systembolaget låg i huset.
    Så jag sa: ”Nä, gör inte det! Men stick ner och köp en flaska whiskey eller vad du gillar att dricka så hjälps vi åt med texterna, sedan!”

Sedan jobbade vi med texterna hela natten.
    Vid åttatiden på morgonen tog jag en taxi hem för att byta skjorta och borsta tänderna.
    Samma bil körde mig tillbaka till byrån tjugo minuter senare och prick klockan nio stod jag tillsammans med Jörgen och Jon i konferensrummet och presenterade den alternativa kampanjen för chefen och hans närmaste man som också skulle med till Stockholm.

Man skall inte vara inbilsk, men jag såg i deras ansikten att de var förvånade över vad vi kunnat åstadkomma på bara tre dygn.
    Dråpslaget kom när jag presenterade de strategiska funderingarna och förslaget på hur vi skulle få ut mest effekt av reklambudgeten.
    Sådana finesser hade de tydligen helt glömt bort.
    De hade sitt kampanjförslag, det var det hela.

Tystnaden som följde på min presentation var mycket talande men den berättade något helt annat än det jag väntade mig.
    Chefen hade ju lovat att, om vårt kampanjförslag var bra nog, skulle han presentera även det i Stockholm.
    Men när han äntligen bröt tystnaden var det för att säga att han ångrat sig. ”Ni har gjort ett jättearbete”, sa han, ”men jag anser ändå att den ursprungliga kampanjen är starkare.”
    Vilket i princip innebar att vårt slit de senaste dygnen varit helt meningslöst.
    För att inte åstadkomma en fatal självantändning i det elektriskt laddade konferensrummet lämnade jag det under fullständig tystnad.
    
Jag återvände till mitt rum och satta mig i min stol och tittade planlöst rakt fram.
    Det var då chefen kom in med sina planscher.
    Det var därför jag nu satt med rödsprängda ögon och ilskan kokande i kroppen och försökte se ut som om jag aldrig sett hans jävla texter tidigare.

”Nå”, sa chefen bevekande när jag läst färdigt. ”Föreställ dig nu att det är du som är chef och att jag är en kontaktman som just skall flyga till Stockholm och presentera kampanjen för kunden.
    Vad skulle du då ge mig för ord på vägen?”

”Inga alls”, sa jag uppriktigt.
    ”Jag skulle skjuta dig innan du passerade tröskeln.”


Sedan åkte chefen till Stockholm med sin kampanj och det tog inte många minuter innan beslutsfattarna där insåg att den var felaktigt underbyggd.
    Däremot blev det ingen ytterligare inbjudan, vare sig till vår byrå eller någon annan och det skulle dröja ungefär tio år innan möbelbranschen genomförde en gemensam kampanj.

Chefen kom aldrig mera in i mitt rum, för att i besöksstolen dryfta några problem.
    Jag gjorde det lättare för honom genom att säga upp mig själv och lyckades på så sätt passera tröskeln innan jag själv blev skjuten.
       
    


    




Prosa (Prosapoesi) av © anakreon VIP
Läst 451 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-03-19 17:12

Författaren © anakreon gick bort 2015. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.



Bookmark and Share


  Trädflickan
Rubriken fångade mig så var ju bara tvungen att läsa din berättelse. Den var bra.
2009-03-19
  > Nästa text
< Föregående

© anakreon
© anakreon VIP