Goran*

Alltför stor natt för min stjärnpanna
i några främmande svarta skogar
Även trädet sa nej. Du vita morgon
jag lämnar mitt namn till dig för tillbaka kommer jag ej

Bi landar på liken som inte finns
Ringningarna far uti rymden uppför svarthetens trappor
Min är den avslutade dagen. Men för vila förbereder sig inte
min dröm bakom berget där jag död mot mig själv vandrar.

Här nere har alla ett eget mörker
Mitt mörker är fågelns skugga. Åh, det finns inte
vägar som skulle kunna komma till mig

Likt en vår som glömmer att blomstra
ligger jag nu död i världens nordligaste delar
Du avundsjuk på döden, min största natt!

*Goran - Ivan Goran Kovačić, kroatisk poet

Momčilo Nastasijević

Istället för stjärna en näktergal från en vägg
som skiljer sig från stjärnan bara i form och fantasi.
Platsen som jag blivit kär i som med en slöja
vaktar sin transparens för dem som ser

konstig ohörbar musik ovanför bergen
skiftar om ting i rymden och stannar av
när marmorns hemlighet slår mitt i havet:
påkallat okallat vad är det?

Åh du lena dimma som särbehandlar mig
här kommer jag tillbaka ren till min ursprungliga plats
Du tystand som i den heliga skuggan målar mina drömmar
godtar du denna förbannade kropp 
i vilken jag är den första och sista
den smitna hemlighetens och mitt eget blods gisslan.

Tin*

En levande stjärna bultar på andra sidan graven
Och den antända vinden svärmar vid dagens början
Natten kallar inte längre
förlorade vidder som äger solar i min röst

Mitt blod som somnat under stenen gormar inte
På grund av helvetet uppgrävd ur jorden som kvicksilver
Här sjunger stenarna och fågeln har petrifierats grå
Här är alla första gången döda bakom den sista solen

Åh, varför är vi så ensamma, svaga och obevekliga
Medan jorden snurrar runt sin död
Nånstans under jord gror ondskans tystnad

Äntligen är jag tillräckligt död har inte ont nånstans
Trädet lutar sig över glömskan finns inget att älska

Låt blommorna växa ur den förbannade marken

* Tin syftar till Augustin 'Tin' Ujevic, kroatisk poet

Dis

Åh mitt soliga ursprung detta sjunkna blod
Låt vänskapen mellan träden och fåglarna glömmas
Låt jorden skiljas från solen Tråd
av vatten stucken igenom öronen är bättre än daggmasken
Jag far gick ut genom dörren som inte finns
gröna hundar söker efter mig i alla vatten 
här kommer ingen ingen går härifrån,
varma lögner
begravde kyssarna i sanden i denna öken där
på intåg är
den blodtörstiga tystnaden som
man måste mata med sin kärlek
i denna deformerade rymd vars knäckta revben
vi är
denna rymd ur vars sten monstruösa fåglar kikar
du utsträckta Hand som vill på andra sidan floden
om vi fallit då har vi varit benägna att falla
Här är det natt som motsätter sig livet

Dis är den serbiske poeten Vladislav Petkovic Dis

Branko*

Jag gör natten glad under jorden
Vinden växte till en skör blomma
ur denna underjord där lyset och fågeln jag aldrig lyckats flytta

Aldrig upptäckta gläntor blod
och den sandiga eftermiddagen har jag sjuklegat färdigt
men av det varma brödet som bär ditt namn dör jag än
du fågel i Stražilovos** trakter

land bortom mitt sövda sinne 
medan, löv på löv, skogen dör
ett barn gömt i en kyss våndas

det imorgon födda. Låt vinden trassla sig med blommorna
Låt stenarna inför den osynliga korsningen somna
Och frågan är
kommer de känna igen på skelettet mitt leende?

*Branko syftar till Branko Radičević, serbisk romantisk poet från 1800-talet
**Stražilovo är ett område i Vojvodina, Serbien där Branko Radičević är begravd

Graven på Lovćenberget*

nej, det är fortfarande inte tid
det är en plats
som jag igenkänner i rummet

Döda är skogarna varifrån det ordet har kommit
Sfinx med falsk fågel istället för ett ansikte som betvingar
hemligheten bakom den blinda masken. Födelsen är det enda hoppet.
Jag ser tappra broar som ingen passerar över.

Sov ni, du och ditt öde omvandlad till ett berg
obekväm
där döden susar och kärleken hjälper inte.
Dagen och natten har samsats i din död som belyser oss.
Den drömmen är i natten fortsättning på dagen och vägen.

Vad är du, fågel eller en röst som strövar under den vilda himlen där sången har lämnat dig ensam
på toppen av Lovćen med pannan full av sol, där
där tiden inte existerar, där ett gult ljus
någonstans högt bevarar ditt ansiktes avtryck.
Du människa, hemlighet
Feniks är den enda sanna fågeln.

*Graven på Lovćenberget syftar till Njegoš' grav i Montenegro, Njegoš anses vara en av de största 1800-tals poeterna från Montenegro

Laza Kostić*

förlåt, heliga moder, förlåt
som jag till våra skogar klagade på tallen

ska vi finna i nattens återkomst
i blommans återkomst i drömmarnas återkomst och skogens
på den förvirrade horisonten i kraftlöshetens beska kristall
av vår törst och död ängel
där maran förstenats

Alla tiders ansikte i förväntan på att elden ska kunna bevara minnet av henne av glömska och rum
Åh, låt den stora stjärnkonstellationen övernatta i din död
Åh, även den sorgsna maran sörjer

Vilka landsdelar är i ditt hjärta nu?
Hon är död medan någonstans dagen fortfarande varar, åh svalor
Alla döda tillsammans du var full av mörka förhoppningar

du i öknen är det som i det tomma ljuset växer
medan i den dubbla tystnaden blinda ögon betraktar
Santa Maria della Salute

*Laza Kostić serbisk romantiker från sekelskiftet 1800-1900tal