Vi lever alla av hopp, bedrägerier och fantasier. Vissa kallar det sagor andra sanning.
Jag kallar det verklighet.
Allt i betraktarens öga.





Det var verkligen så. Absolut. Inget att orda om, hon visste det men visste han?
Hon hade bestämt sig långt innan alla beslut var tagna, alla steg markerade.
Så lätt det hade varit, att sätta punkt.
Nu skulle hon måla om väggarna för sådant gör man i förändring. Det kändes också tryggt att få det så synligt. Hon skulle köpa nya gardiner och kanske några nya tavlor, hon tyckte i vilket fall som helst inte om de hon och han tillsammans, nej där ljög hon för sig själv igen, han valt. Hon hade betalat dem de visste hon med all säkerhet. Precis som hon betalat allting annat men det var bara han som hade köpt. Så var det.

Posten gled ur lilla facket på insidan av dörren med en smäll. Hon ryckte till lite, besvärad över ljudet mer än rädd och gick försiktigt fram. Det mörka håret tippade fram och lade sig som en hjälm runt hennes ansikte när hon böjde sin långa kropp för att plocka upp den. Reklam mest noterade hon på sin väg tillbaka in i sovrummet hon just lämnat. Ett anonymt helt vanligt vitt kuvert adresserat till Kryria Tjärnqvist var det enda som bröt av de färgglada bladen som annonserade om allt från Friska gröna äpplen till en liten morbid sak om kistor.

*


Just det en sådan kommer hon att behöva. Snart. Men det vet hon inte, jag vill bara att hon ska lägga märke till den, lite sådär i förbigående. Precis som med brevet. Jag skrev inte så mycket, bara ”jag är” Tillräckligt så hennes nyfikenhet skulle vakna. Jag har lärt mej att nyfikna personer är ganska lätta att manipulera. Jag vet också att, även om hon aldrig skulle erkänna det själv, är ganska rädd. Alla är vi rädda någon gång. Jag brukar alltid vara rädd för havet. Evigt och kvävande, oändligt.
Det skrämmer mej, det är jag inte rädd för att erkänna. Det finns saker jag minns men ändå inte. Svårfångade vaga tankar. Som hon nu gissar jag. Kommer hon att minnas någonting eller är det bara jag som känner igen. Det måste medges, det tog ganska lång tid och mycket övertalning att få henne till den punkt hon är just nu. Besvärlig är nog det rätta ordet för henne och visst kunde jag ha valt någon annan. Men hon blir perfekt, nu ska hon bara färga håret så blir hon perfekt, jag vet det.


*


Kryria vände på kuvertet än en gång och tummade försiktigt på det. Varför skulle någon skriva, ingen visste ju vem hon var och Apoteket skulle aldrig skicka så här anonymt och det var det enda brev hon väntade. Hon gillade iden med att handla via nätet, behändigt och man slapp gå ut. Ingen förutom han visste att hon bodde här och han skulle nog inte komma tillbaka. Hon höjde ansiktet och såg in i sin spegelbild inbäddat i en vacker guldram. Kanske hon skulle färga håret, kanske..rött..? Det kändes passande på något vis, självklart. Hon hämtade brevkniven och slitsade upp kuvertet.

”Som falnade ljus
Som otänkta tankar när
nattet tar över
Jag är”





*



Välkommen
sa Hon, Kryria
Välkommen
Jag minns dig från förr
Ditt ansikte

Och han log och sa
Gör du

Hon bjöd på arsenikdrinkar han inte drack
Och Hon skrattade och Hon sa
Välkommen till ensamheten
Han log, ihågkommen
och gick bortanför.


Kryria vad tänker du på
vad är kärlek,
Älskar du dig?

Intet Intet du betyder för mig




I mörkret finns det som jag sett men inte du, inte än. Han väntar på dig i smutsiga kläder orakad mager och törstig. Det är inte så långt härifrån. Platsen är idyllisk. Det är vackert däromkring, vi tycker ju om det vackra. Du ska inte behöva gå så långt för du tycker ju inte om att gå ut i mörkret. Du tycker inte om ute överhuvudtaget den här årstiden. Våren passar dig bättre och värmen. Jag funderade på att ge dig en hund men det skulle bli besvärligt och jag behöver ha tillgång till dig. Jag behöver dig här inne i ditt näste, beredd. Inte så att du ska veta, inte än men snart.

*

Kryria höjde hastigt handen mot ögonen och brevet föll ur hennes händer. Blixtar av smärta och starkt ljus förblindade henne och minnesbilderna studsade ogripbara och försvann in i dimman som hastigt omslöt henne innan hon slog i golvet.

När hon vaknade så var det redan kväll. Månen silade sitt ljus bakom de skira vita gardinerna och Kryrias bleka ansikte blev ännu vitare men det såg hon inte. Hon satte sig försiktigt upp och strök över bulan som bildats vid jacket hon fått då hon slog emot sänggaveln. Jävlar utbrast hon lite försiktigt när hon såg på sina fingrar som färgats röda. Hon stapplade ut mot köket och rev av en bra bit hushållspapper som hon tryckte varsamt mot såret. Bultandet mildrades något när duschens varma strålar smekte hennes kropp. Inga tankar, inte än.



Vem kan mäta andetag
det som ryms i ett liv
Vem kan säga intet
Vem kan möta tanken

Inte jag
Inte jag.

Vem bestämmer oskuldhet
Vem kan säga hora
Vem kan måla riskerna

Och hatets klädnad

Du sörjde din barndom
likväl däri
Evigheters löfte
Färdas förbi

Fri
Du är Fri!

*


Höstligt ute, det var det bästa man kunde säga om det blöta slasket som öste ner. Hon hade slösat ettusentvåhundra kronor på klippning och färgning. Väldigt dumt och helt vansinnigt. Alldeles idiotiskt muttrade hon för sig själv. Dessutom hade alla stirrat på hennes blåslagna panna när hon av nöden tvingats gå in och handla. Hon kunde ju inte svälta ihjäl direkt även om hon funderat på saken. Hon hade lidit sig igenom den gångna natten och tankarna. Hon visste inte vart de kom ifrån, bara att de kändes välbekanta. Brevet sedan, vilket brev. Hon ryste av obehag och tittade sig en gång till över axeln innan hon slank in genom porten.
Hon tittade på sig själv i spegeln och drog i det korta röda. Hon gjorde en grimage åt sig själv men hejdade sig på en gång. Så där gör inte Kryria, aldrig så. Hastigt gick hon till köket för att röra i burkmaten som råkat hamna i hennes korg. Men en lätt äcklad min öste hon maten på en tallrik och satte sig vid bordet, korkade upp vinet och lät undslippa sig en suck av lättnad när den första klunken värmde hennes mage. Hon åt, lutade sig tillbaka och svepte resten.
Nu var det tid att tänka. Nu var hon i säkerhet. Ensam. Hon visste faktist inte varför den var så viktig. Ensamheten. Hon hade aldrig älskat honom erkände hon för sig själv, inte riktigt. Bilden, imagen var allt hon hade tänkt på. Det hade sett bra ut. Hans starka kropp bredvid hennes. Hennes långa ben som kunde hålla samma takt som hans. Vackra ansikten och dyra kläder.

Hon smålog lite för sig själv. Det kändes inte viktigt längre. Inte nu. Hon sköt bilden av honom ifrån sig. Hon återgick till tankarna som kom om natten. Andra liv som pockade hennes fantasi. Förgängligheten och evigheten. Hon snurrade sakta det tomma glaset mellan sina händer. Ögonen såg ut över det tomma rummet, som om det inte fanns längre. Som om det aldrig funnits till. Hade det hänt, verkligen?







Ibland tassar jaget tätt intill
Morrar med vassa tänder
skulle jag någonsin vänta?

Död tätt in till
Så Underbart så vackert
Här
Tätt intill.



*