Framför dig står en flicka på femton år. Du behöver inte läsa i dina papper om varför hon är här, hennes kropp på fyrtiofyra kilo avslöjar det. Hennes långa svarta hår ligger som mjuka vågor över beniga axlar. Med sotsvarta ögon tittar hon nervöst ner i golvet. Sakta börjar du höja handen för att hälsa men sänker den snabbt igen när du får syn på hennes; stora djupa sår på fingrar och kotor.



Jag tittar upp på dig, vet vad du ville och vet varför du sänkte handen. Du behöver inte vara rädd, jag hade hälsat på dig. Jag ser att du är ren, inte ett svart kajal- sträck någonstans på din perfekta yta. Göm dig kvinna, var inte så jävla öppen.



Är säker på pennan i min värld, men här hör jag inte hemma, skakar när testblanketter ska fyllas i. Jag är här för att bli analyserad, dömt och uttömd på känslor, minnen, sorg. Du kommer granska varje ord utefter texter av andra. Gillar inte vad jag ser, så kala väggar, ingen konst, inga känslor, inget djup. Lukten av sjukhus gör mig illamående.



Det tar dig nog fem timmar att få ur mig ett enda ord av värde, fem veckor. Jag har beslutat mig för att du är okej. Inte mer. Men inte mindre. Du kan ha något i dig som jag kan lära mig att lita på.
’Du är inte här för att du har en förvriden syn på mat. … Du tycker inte att man ska vara skran.’ ’Nej.’ ’Det finns något mer. Ska vi prata om dina tvång?’



Jag håller dig på avstånd. Analyserar dig lika mycket som du analyserar mig. Jag respekterar dig. Ser aldrig fram emot att komma hit, är inte här för min skull. Vill inte prata, reflektera. Jag vet att jag är dum i huvet, behöver inte ha det på papper. Men jag respekterar dig.



Jag sitter i ett rum med dig, din kollega och min mor, hon gråter. Du tittar på mig, frågar mig hur jag kan vara så kall, när min mor är så ledsen. Hade det inte chockat hade jag drämt till dig om det så fått mig inspärrad. Hur fan vågar du fråga mig det? Jag sitter här för hennes skull, fattar du inte? Jag flyttade hemifrån för hennes skull. Jag tittar inte på hennes tårar för att det känns som jag dör, när hon gråter! Det tar sakta men så säkert livet av mig. Och du säger att jag är kall… fan för dig. Du har en dålig dag på jobbet, lilla gumman.



Det tar nära ett år för dig att ställa frågan. Undrade när han skulle komma och
hälsa på i våra samtal. Du granskar, kikar på mina aldrig nakna armar. ’Har han slått dig någon gång, din pappa?’ Rycker till, stirrar på dig i två sekunder innan golvet får min uppmärksamhet igen. ’Jag pratar inte om det..’ Du accepterar. Till och med du kände dig liten i hans sällskap, eller hur?



Två år senare och du vet inte mycket mer än innan, bara tillräckligt för att jag vill sitta kvar. Stämningen är avslappnad, vi pratar om dig. Skrattar. Min sista gång. Någonsin? Händerna har läkt, kroppen är så pass frisk att den kommer överleva, psyket med. Du är nöjd. Jag har vant mig. ’Vet du vad? Jag tror att det som hjälp dig mest de här två åren är att du har haft ett ställe att komma till, där du inte behöver ha svar på allt, där du kunnat sitta, rycka på axlarna och helt enkelt inte veta.’ Jag ler.. Du omfamnar mig. ’Jag önskar, att du någon gång kommer berätta allt för din mamma. Det du inte berättat för mig, inte för någon. Gör det, någon dag, när du är redo.’ Jag tror du fattat.