Jag tog ej diktandet så djupt,

för mig var intet givet.

Jag såg det som en landgång, blott,

emellan mig och livet.

Om landgången fungerade

så hände det ibland

att jag och mina läsare

kom torrskodda i land.

Men diktandet som andningshål,

gav ej tillräckligt syre

och ordandet som livsvillkor

ej heller stadigt styre

för en som kämpar för att fylla

livets sista dagar

med någonting som stundom, kanske

läsaren behagar.

Jag söker blott ett leende

och då och då ett skratt.

Och lyckas jag, en udda gång,

jag svänger glatt min hatt!