I träden hade fåglarna burrat upp sig som skydd mot regnet, nedanför de droppande bladen bildades en liten flod av vatten som slingrade sig ner för kullen och vidare till en pöl på lekplatsen. Regnet hade precis upphört och barnen som tagit skydd i uppvärmda stugor kom ut i sina färgglada regnställ och läckande stövlar. De rusade mot gungorna och hoppade skrikande i de stora vattenpölarna. En bil körde sakta förbi lekplatsen och stannade skymd av träden. Kameralinsen fångade de lekande barnen och zoomade in den minsta flickan. Det ljusa håret hängde i blöta stripor längs det barnrunda ansiktet och de blå ögonen lös av glädje. Kameran gav till ett dovt klickande läte.

Skuggorna tog över allt mer av ljuset och klockan började närma sig nio. Hon hade suttit där länge, så länge att kroppen värkte. Gamla tanter var inte gjorda för att sitta blickstilla i timmar men hon hade aldrig känt sig så värst gammal, alltid fått höra vad fräsch och vacker hon var. Kanske hade åldern tagit ut sin rätt, nej hon hade inte tid med sådant. Åldern hade inte varit något problem innan så varför skulle det komma bara för att hon närmade sig sjuttio? Det var ju ändå först nu, på alla år som pensionär som hon fått något meningsfullt att uträtta. Något som skulle lämna avtryck. Spelade hon sina kort rätt skulle det komma någon på hennes begravning trots allt. Det här var hennes chans. Inte skulle något så fjantigt som stela leder hindra henne från att utföra det som var rätt. Hon startade bilen och värmde tacksamt händerna i den varma luften. Unnade sig att njuta innan hon tog sig i kragen, det var hög tid att åka hem. Morgonen skulle komma lika tidigt som alltid och nu hade hon annat än tråkiga korsord att ägna tiden åt.

Det hade blivit en vana att komma till den unga och finniga killen en trappa ner. Att stirra ut genom det lortiga fönstret, höra fingrarna knappa på tangentbordet för att sedan bli ensam vid den lysande skärmen. Hon hade lärt sig att markera och spara bilder, inte alla sjuttioåringar som klarar det där med datorer men till skillnad från de flesta andra i hennes ålder var hon inte rädd för nymodigheter och utveckling. Visst var det tryggt med det gamla men det nya fungerade så mycket bättre. Hon tänkte på kaffebryggaren, den var nog lika gammal som hennes barn och stod trasig sedan länge, gömd bakom traven med kakburkar. Om hon varit yngre skulle hon köpt sig en ny, men ekonomin var inte så blomstrande som den en gång varit. Pengarna hade helt enkelt gått åt då hon köpte kameran, den dyraste i hela butiken, exklusiv i blänkande svart och med två olika objektiv. Nu hade hon precis så det räckte till mat och bensin. Fotopapper hade hon varit tvungen att köpa till skrivaren, det var barnen värda. Deras ansikten gjorde sig så mycket bättre på det blanka pappret, de såg levande ut och det var viktigt. Visst, hon skulle kunnat be pojken köpa papper och betala senare men hon ville klara det själv. Därför hade hon helt enkelt skrivit ner namnet på skrivaren och gett sig iväg till butiken. Som vanligt var hon osäker på om hon fått med sig alla nödvändiga uppgifter. Det var nackdelen med det moderna, det ändrade sig från dag till dag. Det som var toppmodernt ena veckan stod i skrubben nästa men den här gången hade hon haft turen på sin sida. Den äldre mannen i butiken hade artigt hjälpt henne tillrätta bland djungeln av papper på samma vis som han tålmodigt visat och instruerat om alla de invecklade knappfunktionerna på kameran. Hon orkade inte lära sig alla nymodigheter, men för den finniga ungdomen var det inga problem alls och därför satt hon nu i hans sunkiga lägenhet på en hård pinnstol från Ikea. När bilderna var utskrivna och klara tackade hon för sig. Hon brukade göra rätt för sig medan hon väntade på att bilderna skulle skrivas ut. Idag hade hon putsat det där fönstret. Snart skulle ungkarslägenheten vara rustad för fint dambesök, det skulle hon allt se till.

Undra om barnen fick vara ute så sent? Klockan började närma sig fem, kanske om hon hade tur. Det kunde i alla fall inte skada. Turen som varit med henne flera dagar hade lämnat henne. De var inte där. Hemma i lägenheten gick det inget bättre, bilderna låg utspridda över hela köksbordet och i en tjock bunt på köksbänken och ännu inga resultat. Hon hade suttit uppe till sent på nätterna och stirrat på de söta barnansiktena, försökt lösa pusslet men knutarna verkade inte vilja lösa upp sig och hon kunde riktigt känna hur tiden började rinna ut. Kanske borde hon träffa sin läkare men det kändes inte så nödvändigt, det var som om kroppen redan visste. Hela hon hade blivit gammal på de här månaderna. Läkarens ord var onödiga, sanden i timglaset började rinna ut men döden kändes inte hemskt trots allt. Att bli instängd och begraven där under lager av jord var inte alls så skrämmande som det varit då hon som liten kramat sin mammas hand och kastat den där näven jord på pappas träfärgade kistlock. Nej, det kändes inte det minsta skrämmande eller läskigt, ensamt eller tomt. Hon antog att hon helt enkelt vant sig, alla nära och kära som plågats av långa sjukhusvistelser och smärta och sedan tagit farväl. Hon tvinnade en av de gråa lockarna runt fingret och tog sig en titt i spegeln, ett snabbt konstaterande, döden skulle komma som en befrielse också för henne. Hon hade levt sitt liv och sett ljuset, mörkret och alla de tänkbara gråzoner som fanns att bevittna där emellan och antagligen var det också det som var meningen med livet. Masa sig igenom alla de där gråa dagarna och ramla ner i de svarta groparna men mirakulöst ta sig upp och drivas av ljuset och lyckan. Nu återstod en enda uppgift, ett återlämnande, ett sår att läka. Det enda såret som skulle kunna läka.

Det förflutna var borta tillsammans med alla människor hon älskat, älskat och sedan försakat, de skulle aldrig komma tillbaka. Barnbarn som lärt sig hata skulle inte komma att krama hennes hand eller se hennes ögon slutas för sista gången. Det var hon heller inte värd. Men tanken på att kyrkan skulle gapa helt tom, att inte ens någon av hennes en gång kära, rasande skulle slänga en svart taggig ros på hennes kista och sedan störta ut eller spotta på hennes grav. Den tanken skrämde. Känslan av att vara helt betydelselös och lämna livet obemärkt var frånstötande. Hon hade inget behov av att etsa sig fast i någons minne förevigt, att få tårar spillda för sin skull men hon behövde förändring, en om så bara falsk försoning med livet. För vem visste vart hon hamnade annars. Om någon bara skänkte henne en tanke, om så bara en enda efter sin död, ett avtryck så lite skulle ändå vara något.

Solen hade vaknat och stigit upp på en klarblå himmel och regnet som fallit under veckan hade övergått i solsken, som om dagen ville berätta att nätternas slit och åldrandet inte var förgäves. Hon hade känt sig gammal som aldrig förr och förstod klarare än någonsin att det inte fanns många sandkorn kvar i timglaset. Kanske var det ödet men hon hade äntligen blivit så färdig man bara kan bli, äntligen sett sambandet i bilderna och funnit alla pusselbitarna. Nu gällde det bara att sätta dem alla på rätt plats, hon kände det i hjärtat, det skulle inte bli några problem. Hon slängde en sista blick på nallen, den nallen som bevakat hennes arbete och följt med henne enda sen den där blåsiga dagen. Den ljusa nallen med blåa ögon hade äntligen berättat sin hemlighet och nu var det inte långt kvar. Bland alla barnansikten och alla lyckliga ögon fanns det bara en som saknade, en som ständigt sökte, ett par händer som längtade efter den ludna mjuka trösten. Det fanns bara en borttappad nalle och en fotad bild, en matchning som skulle bli den rätta. Hon stängde lägenhetsdörren, den behövde inte låsas, fanns inget av värde längre. Nallen och bilden låg tryggt i korgen tillsammans med en påse bilar. Trappstegen var krävande och medans hon pustade ut efter första trappavsatsen öppnades dörren och den finniga ungdomen kom ut med en påse sopor. Hon log uppskattande mot honom och stoppade ner handen i korgen, väntade tills han vänt ryggen till och stoppade ett tackkort med en stor summa pengar i brevinkastet där det landade på det nu mera välstädade hallgolvet. Kände en plötslig tomhet i bröstet men log sedan, hon visste att han uppskattade det hon gjort för honom. Dörrklockan som ringt kvart i tio föregående dag tillsammans med det där leendet räckte för henne. Nog skulle han bli lycklig alltid. Hon fortsatte ner för trapporna men orkade inte ner för hela innan hon behövde stanna. Snart satt hon på bänken i lekplatsen och njöt av solen. Sabba fötter hamrade mot marken men det var inte förens hon hörde skratten hörseln reagerade. Hon vände sig om och såg barnen komma springande, de rusade som vanligt mot gungorna. Nästa gång de tittade på platsen där den gamla damen satt fanns där en nytvättad nalle, skinande vit med klarblåa ögon. Den minsta flickan gav till ett rop och rusade mot bänken, sanden yrde runt hennes fötter. Händerna kramade lyckligt nallen, de dansade runt och de andra barnen kom glatt rusande. Ett brev trampades ner av små barnskor och begravdes i sanden.