Om jag tänker
tänker jag rätt?
Trasslar jag in mig i vindlande tankegångar
till ingen nytta?
Förvirrar jag, förirrar jag,
i onödan?
Bör jag lossa ventilen
låsa upp handfängslen
släppa ut henne
hon som bor inuti
älska henne
varje skrymsle
varje vrå?
Bör jag förlåta henne?
Acceptera?

Om jag talar
talar jag rätt?
Uttalar jag det mina tankar
bokstaverar eller är mina ord
inlärda
utan känsla
eller verklig förståelse?
Älskas jag om fasaden krackelerar
om det sköra bräckliga blottas
om jag inte längre har svaren
på alla de frågor
jag förväntas besvara?
Kan jag säga att jag inget vet
att jag är rädd
för att förlora
min identitet
att jag inte vet om jag kan
det jag trodde?

Om jag ser
ser jag rätt?
Uppfattar jag världen
som den uppfattas av människorna?
Har jag så länge ägnat mig åt självbedrägeri
att jag tror att min värld är den sanna
när sanningen i själva verket
ligger bortom min fattningsförmåga
Är mina synintryck mina förtrogna
kan de valideras
eller konstruerar jag dem
för att passa mina mallar?
Målar jag tavlor jag redan sett
i andra människors
penseldrag
eller besitter jag förmågan
att skapa egna
konstverk?