Det var stjärnklart ute, och restaurangen stängde nog snart. Cigarettröken låg tung över uteserveringen, och inne i restaurangen berättade en avdankad pianist hur han lämnade sitt hjärta i San Fransisco. Med en cancerpinne i mungipan drog han djupa bloss och betraktade henne. Värmelamporna omkring dem spred en annan sorts värme än den som omgav henne.
De hade inte sagt ett ord på dryga 10 minuter, men det var bara ungdomarna vid bordet intill som betraktade dem och fann det underligt. Tystnaden mellan de två var aldrig pinsam, och den berodde inte på att de inte hade något mer att säga till varandra. Det behövdes bara inte.
Han kände hur detta var ett av de få sällsynta ögonblicken i livet då han såg hennes själ reflekteras i hennes ljusblå ögon. Och han lät henne se hans genom sina egna gröna.

Med en gest tog han in notan från en förbipasserande servitör. Utan att bryta ögonkontakten. Fortfarande tyst, inte ett ord, och ungdomarna vid bordet intill började undra. Men han var upptagen med att sluka henne. Att se hennes liv i fragment genom hennes själs fönster. Hon blinkade, och i bråkdelen av en sekund gjorde verkligheten sig påmind. Trafiken på gatan, livet inne i restaurangen. Vindens susande ljud i stockholmsnatten. Pianisten gick på om hur hans älskling lämnade honom, men det lät platt och torrt.
Så öppnade hon ögonen igen. Och deras blickar låstes. Och allt blev så självklart.