Han lade ner sin yxa när han kom in till stugan. Det var kyligt och mörkt, det var inte alls som han hade föreställt sig när allt kändes hopplöst. Han hade haft en tuff natt.
Det var redan höst sommaren hade gått förbi honom som en vind lurar ett löv, snopet kan man tycka men dock så verkligt. Verklighet var något som han kunde ta på, han gillade saker att ta på. det som hade hänt honom i natt var han också van vid men han kunde inte ta i det, inte placera. Det började ljusna i stugan och klockan gick sakta mot morgon. Men i hans tankar fanns ingen klocka, det fanns inte ett spår av tid i hans ögon, händer, mage.
Tankar hade uppkommit som han aldrig hade anat skulle komma, han var rädd.
Han hade gillat tanken på blodet som flöt i hans kropp, han gillade det för mycket. Kött och blod vatten och luft, han hade sakta börjat inse hur lite han var värd. Han såg igenom drömmen han hade levt i så många år, det gjorde ont i hans blodådror.
Han hade ofta tänkt på vad man skulle göra mot smärtan, den började kännas allt för väl, allt kändes helt plötsligt så sant.

Han körde en bil för fort på en väg för långsam för honoms smed var ett garn , trollet gillade kakor mer än barn, tolka det hur ni vill men mannen körde in i ett träd och flöt bort i jorden som födde ett frö som vart ett träd i trädet fanns ett fågelbo och det kläcktes ett ägg