en vrider nyckeln
till en uttömd dörr
en saknar en kram
längst minnena av sin saknade mor
som en tröst

en avstår tala med kalla ord
en står still
leker med ord
i en mening
som tappar sin röst

en svettas i sin ensamma säng
en gömmer sig
bakom en skepnad av tidsbrist
en spikar sig fast på korset
och nekar gud
en skriker högt
....ekos återkomst kan bara tala vad

men jag
vrider inte en nyckel
 talar inte högt
spikar inte mig fast
vid någons kors

men jag
söker inte i en liten flod
som dör ut
efter en val

inte heller står jag still
i botten av ett uttorkade hav

jag har sett ett stort fält
som skapades av en liten säd
jag har sett hur ett litet frö
blev så stort som ett träd
under vingar av en blind

jag avstod inte av ord
det enda jag ville
bara
att vända ansiktet
ville inte vara en last av sorg
på ditt kors
redan med prästerna ombord

Var det jag som drack ditt sista andetag
eller var det en
som ett minne av mig
kysste dig
naiv

var det gud
eller du
älskade min
vem har förbannat mig
ensam
vid liv