Efteråt pratade vi inte om det
vad som varit ett ögonblick av
samförstånd
hade lika snabbt raderats
ur ditt medvetande
och plötsligt
var jag ensam med den malande
oron
vad som varit vårt
var nu mitt

du har ju dina egna bekymmer
som jag inte är en del av
men som jag på något avigt sätt
ändå får betala för
i dagar av ensamhet
dagar då du antingen är här eller inte
när dina armar hänger slappa
runt min kropp
i en tafatt omfamning
och din blick är fjärran
och inget jag säger eller gör
kan få dig att vakna

de dagar då du verkligen är bortrest
har din frånvaro åtminstone en förklaring
och jag tillåts längta
räknande dagarna
tills du kommer tillbaka
aldrig älskar vi varandra
så mycket
som när vi skilts åt
jag har ett halsband
som säger att det är så
jag köpte det själv
men låtsades att det var från dig
jag tänkte att om du var här
så hade du velat att jag skulle ha det

det var den där vårdagen i februari
när jag var på väg hem från teatern
och du var i Stockholm
jag sneddade över Plain palais
när jag fick ditt sms
du satt och tänkte på
hur mycket du älskade mig sa du
och tänkte att du nog borde
berätta det
det var allt
mina ögon blev fuktiga av lycka
så enkelt det varit för dig
att röra mig till tårar
jag passerade loppmarknaden
och såg ett pärlhalsband
ett vitt med 3 svarta pärlor
jag köpte det
för att hålla kvar ögonblicket
för att varje gång jag såg det
åter få bli rörd till tårar
över hur mycket ett sms
kan betyda
och för att återkalla
de där fjäderlätta stegen
och det fåniga leendet
för att minnas den där dagen
när du var långt borta
men ändå nära

den där känslan av samhörighet
om den ändå kunde infinna sig
tillräckligt länge
för att jag ska orka påminna dig om
hur det verkligen ligger till