Om kvällarna när den violblå kvällsluften strömmar in genom glipan jag alltid lämnar vid fönstret, kan jag känna hur ensamheten sprider sig genom rummet. Det känns alltid fullt dagtid, men så tomt nattetid. Jag vet jag ska ligga ensam i en alltför stor säng och inte luta mig mot någon som snarkar och snörvlar i sömnen. Jag vet jag ska sätta på mig min skönaste pyjamas som för att mota bort längtan efter att få vara naken med någon. Mina 19 kvadrat blir plötsligt för mycket. Det luktar lavendel om nätterna, hela rummet fylls av den dunkla frånvaron. Lavendel, säger jag.

Lyssnar du kan du höra mitt hjärta slå.