Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Förs(t)ummelse


Hon, älskade inte
Han, älskade inte
Eller han hade försökt
Hon med
Fast de hade inte lyckats
I alla fall inte lyckats som
De hade tänkt sej

Så mitt i denna ”ickekärlek”
Så mötte han en dag
Någon som verkade bry sej om
Någon som ”fanns”
Någon som inte var ständigt frånvarande
Den som fick honom att börja leva igen

Kanske var det just detta som störde henne
Eller i alla fall fick henne att misstänka, nåt
Han levde igen, han var glad
Hon funderade, gillade det inte
Var misstänksam, spanade
Sökte i telefonräkningar
Och hittade en sån med en massa

För varför skulle han vara glad
Vafan hade han för anledning till det
Och vadihelvete menade han med att
Gå runt och le och se lycklig ut
Va fasen var de för fasoner
Hon tolerade det inte
De var nästan värre än
Själva olyckan i deras eget förhållande

Och hon ställde han mot väggen
Visade telefonsamtalen
Fick honom att erkänna och
Gav han en, eller två, örfilar
För hon ”älskade honom” så
Ja alltså, hon kanske inte visat det på slutet
De sista åren… men ”han borde i alla fall vetat”
Att hon älskade honom

Vaddå visa, hon hade väl visat
Stått ut med honom alla år
Hon fnyste ut orden….
Din kärlek känns verkligen nu i alla fall
Svarade han och tog sej för kinden
Så reagerade hon över att nån annan
Ville ha den man, den kärlek
Som hon så försummat
MEN de kunde ha varit precis tvärtom….




Fri vers av LassO
Läst 177 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2009-05-18 00:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

LassO
LassO