Jag hör blåklockor,
förgätmigej och en porlande bäck

men du äter upp mig inifrån som
nekrotiserande fasciit,
lämnar mina ben blottade för
omvärlden att se

bara för att du är opålitlig
och jag är sarkasmen i din bittra ton

jag målar mina naglar i skrikigt rosa
som revolutionen färgades röd

du ligger på mage i min
allt för stora säng

och

andas djupt och suckar ut din besvikelse

jag är ingen poet, ej heller lyriker

men

jag hoppas att en dag bli ditt hjärtas hjärta

men vi är främlingar
i varsin del av stan.