Vad är det egentligen dom menar med det dom sjunger i den där låten i Lejonkungen?
En värld full av liv, jag det är väl klart det är. Vi lever ju en värld full av människor som lever. Men själva livsglädjen är väldigt individuell. Vissa lever sitt liv i färg andra i svart vitt.
Jag är nog en av dom som inte funnit sin färgpaljett ännu.
Egentligen är nog min enda önskan att jag skall bli målad av livet. I rött för kärleken. I gult för vänskapen, blått för hoppet, lila för lyckan, och vitt för själva livet.

Men det där verkar få vänta. För jag har ingen pensel.
Men det spelar ingen roll. Ingen människa kan någonsin igen komma mig nära.
För alla som kommer i min väg bränner jag med min eldhärjade själ.
Det är inte min mening att bränna dom jag tycker om. Jag vill ju bara värma deras frusna inre.
Allt glider mig ur händerna, som en hal tvål i en våt hand.
Allt rinner mellan mina fingrar, som vatten är det inget jag kan greppa.
Jag har tappat det fasta grepp jag förut en gång höll så hårt.

En gång var, då jag var flickan med kontroll. Jag visste vart livet förde mig och vad det hade för mening. Trodde jag då i alla fall.
En gång var, då jag var precis som alla andra.
En i mängden helt enkelt.
Hur allt var, kan jag förklara bäst genom att citera en låt med min favorit grupp:

” Häromdan gick jag på en promenad
och till min förvåning gick alla människor på rad
Alla jag mötte var klädda exakt likadant
Perfekta som urklippta från ett tidningsomslag
Ditåt går dom, hitåt går jag men jag ska vända om och springa tillbaks ”

” Somliga går alltid framåt och andra tillbaks
Men vi vill egentligen alla exakt samma sak
Ditåt går dom, dom liksom jag
Jag går här bakom, exakt likadant ”

” Ditåt går dom, dom liksom jag
Jag går här bakom exakt likadant
Alla är lika här och det är så vi alla vill va ”


Det är verkligen helt sjukt att ingen vågar vara egen. Alla försöker tillhöra någon annan. Det ville jag också en gång.
Då var jag exakt som alla andra som försöker passa in i formen. Den formen kallas normalideal. Även om man kan skapa sig ett eget liv, så finns det alltid regler som styr dig medvetet eller omedvetet.

Förut en gång när jag var flickan med kontroll kunde jag alla regler utantill och följde varenda en av dem till pricka.
Någon kallade mig till och med perfekt.
Men det var något som var fel trots att jag enligt vissa hade allt man kunde önska sig för ett ”rikt liv”.

Mina tankar, mina känslor hela mitt liv rubbades på vägen efter sökandet av det som fattades mig.

Mina mål, hade minskat till ett mål.
Mitt mål var att finna mig själv.

Vägen dit var inte en dans på rosor.
Alla bekymmer och problem hade nog alltid funnits där men de var först nu när jag släppt taget om min militära livsstil som allt det dolda flöt upp till ytan.
De var då jag också insåg det uppenbara, att jag var någon helt annan än den jag ville vara.
En sak var i alla fall klar för mig, att innan jag kunde älska någon annan var jag tvungen att lära mig att älska mig själv.

Kampen mot mig själv var en av de värsta och mest känslomässiga saker som jag någonsin tvingats att utsätta mig själv för.

Nästan lika jobbigt var det att jag gång på gång drog med mig andra i fallet. Av de ord jag bildade med mina läppar, knäckte jag dom som grenar på marken. Gång på gång lämnade jag dom en efter en, med endast ett minne i form av ett brännmärke i deras hjärtan.


Jag rusade genom livet i maximal fart.
Tills den dag du stod där och sa stopp.
Det var då sorgens klockor stannade. Det var då solen torkade upp det hav som bildats av mina tårar. Tårar jag gråtit för mig själv i ensamheten. Tårar som runnit i intet vunna försök att svalka min eldhärjade själ.



Som en blixt från klar himmel hade du slagit ner.
Precis lika snabbt som kontrollen i mitt liv försvunnit.

Nu var du här. Här för att rädda mig från mig själv. Du tog min hand. Jag undrade om det brändes. Men du sa ingenting. Din hand var kall.
Du tittade på mig och log., sådär med glimten i ögat. Dina ögon var blå och dom hade fått mig att förstå, att du var vattnet och jag var elden.
Jag frågade dig försiktigt kan man älska någon för mycket?
Du bara log med glimten i ögat. Sedan kysste du mig ömt.