Har jag hela salladen mellan tänderna nu sade hon.
Vad ser du i mitt leende hörde jag.

Jag såg att bakom hennes läppar fanns allt jag någonsin velat veta.
Samtalsämnen för sömnlösa nätter i tusen tidsåldrar.
Tröstande ord för alla sorger och historien om livet så som det egentligen borde ha blivit.
Där fanns inget svarade jag.

Sen förlorade jag mig själv i hennes ögon.
Däri fann jag hela himlen så som den egentligen borde ha sett ut.
Den omslöt djupblåa vatten med skummande vågor. Just då ville jag falla blint in i hennes sol. Handlöst kasta mig ut och driva fritt som skum på hennes vågor. Och hade jag sett en strand därinne hade jag hållit mig borta från den.
Men det sa jag inget om.

Hon frågade om hon fick låna min axel att vila sitt huvud på för en liten stund.
Jag tänkte att den redan var hennes och att hon kunde få resten av mig att behålla i alla evigheter till.
Men det sa jag heller inget om.

Jag leker nog med tändstickor här. Allt som är vackert i livet verkar ha tagit sin väg genom henne men hon är och förblir ett mysterium som jag slutat försöka förstå.
Hon gläntade på dörren men klev aldrig riktigt in.
Sen slog hon ihop sina vingar och försvann.