När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp, som att gå 3 mil uppför - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som pågick året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering,. De lyckades hålla stora A i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för krona i timmen så att de kunde hålla alla i familjen från att svälta ihjäl. Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig en massa skit på mina barn om hur svårt jag hade det och hur lätt de har det nu.

Men ...

Nu när jag kommit upp i den mogna åldern av 50+ så kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. Kidsen idag har det så himla lätt! Jag menar, jämfört med min barndom lever de i en utopi. Jag ogillar att säga det men dagens ungdom vet inte hur bra de har det.

Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva! Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med penna och papper, gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.

Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på Tracks-listan för att kunna spela in den på rullbandspelaren - fast - DJ:n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.

Vill ni höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda hem porr. Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer av Fib Aktuellt i kiosken. Antingen det, eller så fick man nöja sig med att ruska tupp till underklädessektionen till morsans Ellos-katalog. Naturfärgade höfthållare - det var de alternativ vi hade ...

Vi hade inte sån lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och någon annan ringde tutade det upptaget. Och inte fanns det nummerpresentation heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare.
Du var helt sonika tvungen att svara och ta en rövare.

Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation tv-spel med högupplösande 3D-grafik - vi hade luffarschack på rutigt papper, och du kunde lätt se vilka rikemansbarnen var för de hade färg-TV!!!.

Det fanns inte några böcker om "Hur man vinner i ...", för om det hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog. Precis som livet.

När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten var i samma höjd. Om en lång kille som bedömdes starkare än dej själv som satt framför dig, så taskigt läge. Inte fanns det nå´n jäkla kabel-tv heller.
Vi hade två kanaler och inte någon text-tv heller. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen. Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagmorgon mitt i "Gomorron Sverige". Fattar ni!?
Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små skitungar.

Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt. De är bortskämda. Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig fem minuter på 70-talet