En sorgevisa
skall sångängel sjunga
så att lyssnares hjärteblod
av darrande vemod svallnar
en sorgevisa
skall sångängel sjunga
för örats välbehag

I sin enorma ökentörst
olycksfrände tömde vinbägarbotten
i raska förtvivlan
Under alltför många supmånader
har vindemorna
triumferat slukat
förskräckta små hjärncellsungar!

Döden han pekar retsamt skadeglatt
på sinande sandkorn
i livets ålderdammiga timglas
att du i het vredesbrand
knyter nävarna hårt
mot det djupt orättvisa ödet
duger inget till
när vår jordetid
ju ändå är
så beklagligt kort

För var vindroppe
din lever besvärat
tvingas svälja
skakar nykterhetens ängel
sitt oroade huvud
bekymrat åt två olika landskap
i det ena är trädgrenarna
klädda med fåglar
o deras granna färger
i det andra
kvadade av osynliga mördarkrafter
ligger fågellik
strödda över betonghårda
o livlösa marker
i alla tysta ting
mumlar döden maktgalet
sina fasansfulla hotelser

Kärleksbroder min
avstå helt
eller fortsätt drick
otäckt mycket
så att fult grå regnmoln
över din vardagsträdgård
oroligt kan bildas
att hota
dina välvårdade drömrosor
med drunkningsdöden!

Efter en avskedskram
som av väldig gråt
fuktar varenda ögonfrans
allas vår kampbroder överges
av det goda livets
grönt drömfärgade sommarängar

Men i förgätmigejblå land
läggs blomstertäcke
ljuvligt milt
över minnets böld
du sitter avslappnat bakåtlutad
i din molnfåtölj
o låter små floder
av det blodröda vinregnet
sakta rinna ner i halsen
o omsorgsfullt massera
härdad strupe
edens all skönhet
dig nu glädjer
i ändlös tid