Lilla katten jamar besinningslöst vid träden.
Hon kommer närmare,
följer spåren av den tidigare färden.

Uppför jakttornets bjälkar
där vindar är grymmare,
utsikten friskar humöret,
där ute finns ingen syndare.

Smidigheten tar henne
upp till jakttornstaket,
höjder är inget problem
i det här jaktlaget

Jägarna passar i stilla ro
hoppas på rådjur, älg
och kanske ett lo.

Med fågelperspektiv ser katten
vad som var och hur det blivit,
för en tid sen var allt ljuvligt.

Ålderdomen har nått hennes morrhår.
Det finns långa stigar hon inte längre går

Ändå är hennes hörsel klar,
hon hör rådjuret innan hon ser.
Spänningen i jakttornet höjs
och katten bara ler

Ivrigheten tar överhanden
och jägarna missar
”Vilka klumpiga satar”, tänker hon
när rådjuret försvinner och fnissar

Hon ansar sina klor,
tänker att hon är det bästa
rovdjuret på denna jord.