Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En novell jag skrev i skolan, det är ett svenskaarbete. Tog lite tid att få den klar - men ja ^^ KOMMENTERA! obs! Denna har varit uppe en gång tidigare för någon månad sedan, men jag publicerade om den idag då nått skumt hände :s


Novell: Kaspian och Liam


Det var nog den sorgligaste dagen i mitt liv.
Regnet smattrade stilla mot klipporna som om själva himmelen grät, vindens sus blev till en svag sorgsen melodi och till och med fåglarnas skri lät som ångestfyllda rop ut i natten.
Ja, det var nästan som om naturen sörjde.
Men för mig var det värst.
Jag hade inte bara förlorat min närmsta vän utan även min käraste.
Pojken som lärt mig älska,
Min Kaspian.
Han hade begått självmord, avslutat sitt liv av ensamhet.
Ändå satt jag bara där, På klipporna vid havet, det ställe där vi först mötts.
Dyngsur och stum.
Inte en enda tår hade jag fällt, inte ett enda ord hade jag sagt sedan jag fick reda på att han var borta.
Jag kunde helt enkelt inte.
Det är därför jag skriver, jag vill att alla ska få höra historien om Kaspian.


Det var tidig morgon och solen var redan vaken.
Det kunde bli en sån där underbart vacker och skön sommardag som man läser om i böcker.
Men än var dagen ung och alla sommarlediga ungdomar låg hemma i sina sängar och sov, Njöt av ledigheten och de långa sovmorgnarna.
Stranden låg öde runtomkring honom.
Allt var tyst, lugnt. Men inte på något sorgligt vis, utan mera sådär härligt ensamt.
Det var bara skönt att kunna sitta där på klippan, alldeles själv och njuta av lugnet utan att bli störd av skriket från lekande småbarn eller stojande tonåringar.
Liam hade staffliet med sig, försökte föreviga känslan av sommar och lycka i bild.
Plötsligt skymtade han något i havet, när han noggrant försökte fokusera sig på exakt vad som syntes upptäckte han att det var en hand.
Snabbt och utan att tänka efter dök han i, med kraftiga simtag var han snart framme vid den livlösa kropp av en pojke i hans egen ålder.
Han baxade upp honom på land och var snart mitt uppe i att försöka få liv i honom.
Helt utan förvarning spratt pojken till och en ström av saltvatten lämnade hans kropp, lät lungorna ta in luft igen.
Han stönade till.
- Är jag död än?
Han satte sig upp som om inget hänt och kollade sig förvirrat omkring.
Sedan suckande han djupt och mumlade något alldeles för tyst för att uppfattas av någon med så underutvecklad hörsel som en människa.
När han vände sig om igen var hans ögon blanka av tårar, De utstrålade ren rädsla och ängslan, så skör. Så liten och ensam han såg ut.
Försiktigt makade Liam sig närmare och omfamnade honom i en stor, varm vänskaplig kram.
Till en början var han stel, men det dröjde inte länge förrän han storgråtande klängde sig fast.
Där på klippan satt de alltså, två för varann okända pojkar och höll om varann, den ena gråtande, den andra tröstande.
När gråten stillat och snyftningarna till slut upphört släppte de långsamt varann.
Nyfiket granskade Liam pojken framför sig. Hans kläder var dyngsura och de långa röda håret hängde i stripor. Hans gröna ögon var svullna och röda av gråt och andetagen lät fortfarande väsande och ojämna.
Men oj så fin han var.
Riktigt vacker.
Orden bara dök upp från ingenstans och med blossande kinder slog han ner blicken, förfärad över sina egna tankar.
Tystnaden blev så småningom genomträngande och pinsam, inte kunde de sitta där hela dagen. Precis när Liam förberedde sig på att säga något, vad som helst, hörde han hur den okände pojken harklade sig. Han tittade upp.
- Tack …
Var det bara som Liam inbillade sig, eller var det en ton av besvikelse i pojkens röst? Han hann inte fundera mera på det, för pojken reste sig upp och var på väg bort, och av någon okänd anledning, som han inte ens viste om själv, ville han inte släppa taget om främlingen ännu.
Desperat letade han efter något att säga, något som stannade upp pojkens flyktiga steg.
- Du är söt
Liam kunde slå till sig själv, hur korkad fick man vara? Gå och kasta komplimanger omkring sig, bara sådär.
Nu skulle pojken definitivt springa ifrån honom snabbast nog.
Hade han inte varit rädd för att göra bort sig själv ännu mera, hade han slagit till sig själv.
Men något i det till synes enkla, men pinsamma uttalandet, fick pojken att stanna upp.
- Tydligen inte tillräckligt.
Nästintill viskade han fram.
Och så brast det hela.
Pojken ramlade ihop i en hög på marken, och än en gång började han gråta.
Liam svor för sig själv, att han aldrig kunde göra rätt!
Försiktigt närmade han sig pojken, för att inte skrämma honom. Han satte sig lugnt och stilla ner, och lät än en gång armarna omsluta den tunna kroppen.
Sakta strök han pojken över kinden, mumlade tröstande ord.
Liam visste inte hur länge de suttit där, kanske några minuter, när pojken snörvlade till, tog ett djupt andetag och ursäktade sitt uppförande.
- Det är ingen fara… umh..?
- Kaspian.
- Kaspian, vilket fint namn, annorlunda.
- Jo, jag gillar det… Vad heter du själv?
- Liam.
- Det passar dig, låter liksom snällt och mjukt, precis som du.
För en stund blev det tyst, men denna gången spelade det ingen roll.

Liam satt på en av gungorna i parken, det var en het eftermiddag och egentligen alldeles för varmt för att sitta ute.
Men han väntade, på Kaspian.
De hade kommit varann nära sedan den där morgonen på stranden.
Det var konstigt, hur mycket en människa kunde komma att betyda i ens liv på så kort tid.
Snart såg han en gestalt på långt håll närma sig, han kisade med ögonen och blev varm i kroppen när han märkte vem det var.
Det röda håret stod åt alla håll och ögonen var omsorgsfullt målade.
Liam tyckte att det var ofattbart hur snygg Kaspian, till skillnad av resten av alla andra killar, var i smink.
Han själv exempelvis, hade ett tag gått sminkad, men såg enbart löjlig ut.
Kaspian stod nu framför honom, med ett oemotståndligt leende på läpparna, han böjde sig fram och gav Liam en snabb puss på munnen, medveten om pojkens rädsla för att bli upptäckt och bögstämplad.
Sedan satte han sig ner på gungan bredvid.
- Hej snygging.
Hans röst var hes och… åh vad Liam älskade hans röst!
- Hejdu, hur är det idag?
- Sådär.
Kaspian såg med ens sorgsen ut,
- Morsan är heldepp.
Mera sa han inte. Och Liam respekterade det, hur livet var hemma hos Kaspian, det visste han inte mycket om.
- Du då?
- Det är väl okej, fast…
En klump i halsen, hur skulle han kunna berätta?
Kaspian väntade, han var helt enkelt tvungen att säga det.
En djup suck, sedan fortsatte han:
- Vi ska åka hem imorgon.
Det blev tyst.
- Liam?
Kaspians röst lät ynklig, kvävd.
- Ja?
- Har du någonsin tänkt på hur det skulle vara att kunna flyga?
Jag menar, som fåglarna? Friheten i att bara vara…
Liam blev förvirrad, förstod inte vad han babblade om.
Trodde bara att Kaspian ville prata om nått annat än deras avsked.
- Nej, jag har nog aldrig gjort det…
Sa han tveksamt.
- Jaså? Jag tänker jämt och ständigt på det jag, En dag, tänker jag också bli fri.
Det sista viskade han fram.
Tiden gick, och snart var det dags att ta farväl, en sista gång.
Liam kände sig sorgsen, han förstod inte hur han någonsin skulle klara av att lämna Kaspian, sin älskade.
Han började gråtat och snabbt tog Kaspian honom i famnen.
- Såja, det blir bra, allt kommer att bli bra.
Han strök honom över håret.
- Hur kan något någonsin bli bra utan dig?
Snyftade Liam fram mot pojkens bröst.
Kaspian vände försiktigt upp hans ansikte mot sitt, höll fast pojkens blick med sin. Inget sades, ord var överflödiga. Både kunde läsa av varanns sorg och båda visst även att inget skulle bli som förr igen.
Deras läppar möttes i en sista intensiv kyss.
- Lova mig Liam, att bli lycklig.
Viskade Kaspian i örat på Lima, innan han vände sig om, och med ihopsjunkna axlar sakta gick därifrån.


Regnet hade avtagit, nu duggade det bara lite. Vindens sus lät som en hyllningsmelodi och fåglarnas skri var sången till kärleken.
Vid horisonten kunde man ana ljus, ty nu var det gryningens tid.
Nattens ångest var som bortblåst och jag satt där på klippan och smålog för mig själv. För tiden var inne.

”Lova mig Liam, att bli lycklig”

De sista orden som lämnat Kaspians läppar var riktade till mig, inte kunde jag då svika.
Jag reste mig sakta upp, spanade ut över havet, tog ett sista andetag och hoppade.

Jag är på väg till dig nu, min älskade Kaspian.
För jag lovade dig att bli lycklig, och du är min lycka




Fri vers av xEvviie
Läst 319 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2009-05-27 09:44



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

xEvviie
xEvviie