Den gamle hästen klättrar
och springer sakta
och klättrar i sin trappa.
Det är en trappa som leder ända upp,
till allra högst upp
i hela universum.
I nästan hundra år har hästen klättrat längs den kantiga,
knarriga oändligheten. Nu
står hästen på sista
steget,
står där så
och skramlar,
skakandes i hela sitt skrangliga skelett.
Så orolig är han för
att allting skall ta slut
här. Framför honom syns inget mer steg.
Såvitt hästen kan se
finns där blott en outgrundlig
spegel
i glänsande svart glas. Dess blanka mörker
bär ingen bild,
syns helt igenom tom.
Bakom honom
finns vartenda steg, vart evinnerliga, skramlande steg
i hela vidbranta universum.
Tänk om världen
inte längre skulle finnas!? Ifall
han redan är försvunnen...
Den gamle hästen vågar inte vända sig om
och ens en sekund kika efter. Oroligare än någonsin att ramla
ner igen,
lika rädd för att slå sig
som för att aldrig mera kunna
slå sig. Nej, han måste vilja tro
på att varje våning och steg som byggts upp
förblir en odödlig
bit av tornet.
Mer och mer lycka har hästen samlat.
Mer och mer smärta har hästen samlat.
Alltsammans bars hit till världens topp.
Vart skall nu livet ta vägen?
Under sig hör han
hur stjärnljusen sjunger. Alla planeterna
applåderar.
Hästen känner hur ett soligt ansikte
nosar på hans eget,
iakttar hästen
från andra sidan spegeln. Och han minns
någonting.
Trots att bilden är svart
repar då hästen sitt sista mod.
Han spänner sitt hjärta
tills blodet nästan börjar brinna.
Så hoppar nu hästen
in igenom spegeln,
ut igenom universum.