Stilla tårar trillar ner från mina kinder
I mitt huvud växer livets alla hinder
mina glada minnen dog, försvann
Mitt hjärta smälte, förkolnade, brann
Trots att solen värmande lyser
skakar jag av köld, fryser
mitt inre är mörkt och kallt
sorgen följer mig som en skugga överallt
jag drar in mina knän mot kroppen
önsker och ber om att få nå toppen
toppen på lyckan och glädjens berg
här, långtbort ifrån, kan jag skymta dess gyllene färg
men så fort jag tror att glädjen är verklighet
dränker olyckan mig i dess svarta klet
det drar mig sakta ner
tills jag inget annat ser
jag är fången i djupet där allt är så svart
och där inget leder någonvart
jag slutar käpa emot, följer med den vilda strömmen
utan ett hopp om den näst intill glömda drömmen
drömmen om att vara lycklig för den jag är
och igen tro på "av varje misstag man något lär"
jag ger upp, lägger mig ner för att dö
Smälta bort liksom vinterns snö i tö
Liksom snö vill ingen sakna mig...


... det tar ett tag att förstå att de flesta bara bryr sig om sig