Jag sitter vid köksbordet och tittar ut medans jag äter middag.
Tacos som blivit över sen yngsta dottern haft middag med kompis.
Där ute på gården ser jag mig själv i en avlägsen tid.
En ung mamma ute med sina två barn, den ena sparkar sig fram på en gåbil. Den äldre har nyss lärt sig cykla med sin trehjuling. Magen stor, en tredje snart på väg.
All uppmärksamhet riktas så självklart mot barnen.
Det var jag en gång för länge sen.
Nu sitter jag ensam och äter. Barnen blev stora tonåringar.
Som kommer hem ibland för att äta men som lika gärna stannar hemma hos pappa.
Jag ger dom friheten att välja. Fast det egentligen är min vecka nu.
Tonåringar kan vara så otillgängliga.
Och jag vet att det är så det måste bli.
Ungdomarna flyttar ur boet, skapar sina egna liv. Gör sina val, sina erfarenheter och misstag.
Som jag gjorde den gången jag flyttade hemifrån.
Jag kämpar emot, saknar tiden de var små.
Inser att åren gick alldeles för fort. Livet är inte längre som det var.
Det är tyst.
Livet med barn var full av liv och rörelse. Intensivt. Händelserikt.
Många gånger hårt och slitsamt. För det mesta innehållsrikt och glädjefullt.
Barn är så äkta. Spontana.
Jag känner mig gammal fast jag bara är 40. För livet har saktat ner.
Försöker se att det bara är början på ett nytt skede av mitt liv.
En ny frihet.
Men vad ska jag med den till om jag inte vet vad jag ska göra av den?
Varför kämpar jag emot för att hålla kvar det som inte längre finns?