Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min vän bitter.

 

De står länge och kysser varandra. Förlänger varje minut känns det som. Klockan tickar men de verkar som evigheter, kyssarna. Så, precis när busschauffören ska stänga dörrarna, sliter hon sig ur hans grepp och stiger på. Smårosig och nykysst, fortfarande våt på läpparna, tar hon plats vid fönstret och vinkar sin hand ur led. Tonåringar. Hur stor är inte deras kärlek och hur lång är inte en dag utan varandra? Jag trodde hon skulle ta upp mobilen direkt och skicka ett "jag saknar dig redan"-sms men hon lutar sig lugnt tillbaka och sluter ögonen. Jag vet vad som sker därinne. Hon minns och återupplever, för det leendet kan inte betyda något annat. Jag vet också att snart stiger bitterfittan in på scenen. För det där sura som kommer krälande kan inte betyda något annat heller.

Nej, det är inte gulligt. Hångeltonåringar, pensionärer som funnit varandra på ålderns höst och alla mittemellan, alla lika jobbigt jobbiga. Och ogulliga. Men kära du, visst har väl du också upplevt kärleken? Jodå, det var mysigt så länge det varade. Men underbart är kort. Alla gångerna. Nu vill jag inte mer. Visst, jag får skylla mig själv, jag fattar. Är inte korkad, you know. Bara godtrogen. Och kanske lite för kär i förälskelsen.

När jag var i svängen, då för två århundraden sedan, kunde jag, liksom mina polare, kläcka ur mig "Fan, hon behöver ett skjut så hon taggar ner!". Även om jag aldrig hört det sägas till eller om mig så vet jag att sådana tankar finns. Det syns i ögonen. I den där tycka synd om blicken som jag får ibland. Speciellt när jag träffar nyknullade väninnor. Det är inte så att jag mår illa när de pratar snusk inför varandra men de tycks tro det. Så fort jag närmar mig tystnar de och börjar prata mat, barn, diet och hur korkad chefen är på jobbet istället. Det är inte synd om mig.

Bitterfittan däremot, hon tycker synd om mig. Jag vill helst inte ha med henne att göra men vad gör man när hon knackar på? Har försökt hindra henne, en gång var hon portad i en vecka. Har försökt snacka med henne men hon vänder bara ryggen till. När jag ignorerade henne slog hon så hårt inuti huvudet att jag blev sängliggandes hela dagen. Hon är inte en person som man kan skjuta undan utan att det får konsekvenser. Så jag kapitulerar och låter henne tycka synd om mig. Det är hon duktig på.

Jag sneglar på tjejen som nu smsar frenetiskt. När jag var i hennes ålder hade vi inga mobiltelefoner. Hur fasiken klarade vi oss? Föräldrarna fick spel om man pratade längre än tio minuter. Det gällde att fatta sig kort och ta det viktigaste först. Kanske var det där, i den fasta telefonins tidsålder som jag danades? Inte svamla eller vänta in rätt läge utan hinna fram till det viktigaste så fort som möjligt. Kanske var det där som fröet sattes till surkärringen? Hade jag inte haft så bråttom så... Det är det som hon, kärringen, hela tiden tjatar om. Du skulle ha tagit det lugnt. Han var så fin. Men det hann du aldrig se.

Nej, tålamod har aldrig varit min grej. När jag tänker efter är jag inte ensam om den bristen. Så blir det när man träffar fel män. Hur kan det finnas så många fel män? Fast jag är nog också fel. Det är vad jag tror. Jag är fel. Och feg. Men jag är modig som vågar säga det. Fegis. Men jag gillar ändå inte allt kyssande och hånglande mitt framför näsan på mig.

Jag vågade riktigt ordentligt en gång. Kände till och med så mycket att det var helt rätt att säga Jag älskar dig. Ljuvligt var det. Att både kunna säga det och få höra det tillbaka. Då var jag inte feg. Han var nog den mest rätta för mig. Jag gasade. Han bromsade. Jag växlade ner. Att köra i trean kändes skönt. Jag trodde att vi båda tyckte det var en behaglig tur. Tills han frikopplade och steg ur. Jag hade hört att motorn gick för fullt, i trean, att ljudet blev som ett illavarslande konstant tjut. Det var förmodligen då jag inte längre kunde säga de där magiska orden. Men det är bara spekulationer från min sida.

Pling pling i mobilen. Jag ska gå av nästa hållplats. Smita inom affären. Köpa färdig lasagne och kattmat. Det trodde ni inte va? Att jag har katt. En kastrerad hankatt ligger och väntar på mig. Får inte jag, ska han inget heller ha. Det har jag fått lära mig av henne. Någon jävla rättvisa ska det väl ändå vara.

 

 




Prosa (Novell) av Erika H
Läst 378 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2009-06-14 20:37



Bookmark and Share


  Peter Matsa
Ännu en härlig text, du trollbinder verkligen. Gillar de finurliga meningarna
"Jag trodde att vi båda tyckte det var en behaglig tur. Tills han frikopplade och steg ur"
Allt passar ihop, språket är konsekvent rakt genom. Skön!
2009-08-26

    ej medlem längre
Skönt att få läsa och känna hur ett leende sträcker ut munnen.. Och som verkligt humor.. innehåller din text även allvar och distans
2009-07-13

  Lars P K
Cynism och självdistans blir i bland bra humor. Du lyckas väldigt bra med att skapa det här.

Helt underbart kåseri. Och det är härligt att få läsa något humoristiskt på denna sida som undantag. Ibland tror jag det är svårare att få folk att skratta åt det de läser än det är att få dem gråta.

Du fick i alla fall mig att skratta, högt!

Tack!
2009-06-17

    sofia flow
Härlig text om ett tabubelagt
område. Speciellt om den "egna"
bitterheten.
Förmodar att katten heter
Johannes :)
2009-06-15

  Roger VIP
Lysande kåseri!!!
2009-06-14
  > Nästa text
< Föregående

Erika H