Det var någon som ville mig. Utan att knacka på nervändar eller propsa på sinnlig uppmärksamhet. En vilja utan begär var hennes namn men ännu obenämnt. Hon själv kunde ropa mig hitom men jag visste inget om henne. Inte så.
Men hon blåste stormvindar utefter väggarna och gliste med solen genom de otvättade fönstren. Dem jag inte ens skämdes för men kunde önska mig utanför.

Hon som ville mig tog mina ben, allt mitt förstånd tog hon, och hjärtat. Skulle jag sett det hade jag vänt mig bort för att se något annat att älska. Men allt hon hade visat mig var dagar och nätter. Inte visste jag något om ben och viljeakter. Och kärleken var mig obekant.
Mer obekant än sorgen och än mer okänd än spindelväven jag dammat ögonblick i vid min ständiga väntan.

Och nu skriver jag som visste jag vem hon var, eller som om vi talats vid och sett till att rada meningar och ord i bestämda följder. Som om vi lagt ut oss och gjort våra mönster.
Men sådana ord är bara lögner och omeningsvarsel. Inte vet jag något om det som är större.
Bara solvändan viskar mig fylld
och det räcker

det räcker så gott bortom bilderna