hösten går förbi


som fågelstreck över himlen som vill landa i släken vid havskanten

men måste längre vidare ut
att plocka tångblommor mellan tårna

varför.

det kittlat så skönt skvätter fåglarna.


under ytan rör sig ormarna
i oberäkneliga antal slingrades om varandra utan slut utan början

likt maneternas strömvirvlande promenader, de sträcker sina medvetslösa armar mot båtpråmarnas början, sjunker ned , böjer sig upp.

Någon gång skall denne någon stå upp på båtens dunkande fördäck och stirra ned i dessa djup och skönja vita kanter, tysta rop av svarta armar och tro att det någonstans inom

ser ut som som det känns.