Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Min prolog till boken jag skriver, jag har ändrat rätt mycket från det förra stycket jag la ut, men men, så kan det gå. Och jag ska säga att den är helt fiction, inte baserad på någonting utan bara en form av mina ideér.


Avery Dawn

England, nära gränsen till Skottland, 1739

- Varför måste vi resa till Skottland? Frågade lady Vivianne uppgivet.
- Därför vi behöver beskydd och en gammal vän till mig lever där, svarade hennes far tålmodigt. Du vet att vi måste vara försiktiga.
Vivianne nickade tyst och satte sig ner på en av de två stolarna som stod i rummet de hyrt på värdshuset. Hennes far ställde väskan på sängen och gick bort till sin dotter, han satte sig på huk framför henne och tog ett fast grepp om hennes haka så hon tvingades möta hans blick.
- Viv, sa han mjukt, jag skulle inte ha tagit med dig om jag inte varit absolut tvungen. Men som det ser ut just nu svävar du i lika stor fara som jag gör – om inte värre.
Han strök bort en tår som rann nerför hennes sammetslena kind med tummen.
- Gråt inte flickan min, det kommer ordna sig till det bättre så fort vi kommit i kontakt med Murtagh MacKlean.
Han kramade om henne och gick sedan bort till fönstret och drog för de fransiga gardinerna.
- Pappa, hur kan du veta att den här Murtagh kommer vilja hjälpa oss?
Tomas log och vände sig mot sin dotter, innan han svarade henne satte han sig på den andra stolen.
- Han kommer hjälpa oss för han är min vän, jag har inte pratat med honom på 2 år men han är skotte och min barndomsvän. Han växte upp på Avery Dawn med mig och Stuart – din farbror – för att få en bildning. Din farfar och Murtaghs pappa var vänner de med och gjorde ett avtal med varandra. Hur som helst så vi två är lika gamla och vi fann varandra på en gång och Murtagh har varit min vän genom alla tider.
Tomas ryckte på den ena axeln och försjönk i tankar, hans svarta ögonbryn drogs ihop så en rynka bildades mellan dem. Vivianne reste sig från sin plats framför brasan och gick fram till sin far. Försiktigt drog hon pekfingret över rynkan så den försvann, Tomas vände upp ansiktet så han mötte hennes gröna blick.
- Du är så lik din mor ibland att det nästan är skrämmande, han suckade och skrockade till, och du är minsann lika temperamentsfull som hon.
Vivianne log ner mot sin far och flätade in sina fingrar i hans svarta, tjocka hår – likadant som hennes eget förutom längden. Tomas lutade pannan mot hennes mage och slöt ögonen.
Plötsligt hördes ljudet av hovar och knarrande sedeldon som stormade in på gården. Tomas reste sig hastigt och med några snabba kliv var han framme vid fönstret, han förde den ena gardinen lite åt sidan och kikade ner på gården. Där nere stod ett tiotal män och hästar, två män gick mot värdshusdörren och Tomas insåg att det här var slutet på resan.
- Viv! Sa han och skyndade sig över golvet mot henne, vad som än händer – lite inte på någon! Allra minst din farbror, vid det här laget hade Tomas gripit henne hårt om överarmarna och Viv såg oförstående på honom. Vad som än händer så glöm inte bort att jag älskar dig.
De sista orden dränktes av ett våldsamt brak när dörren flög upp men Vivianne förstod honom.
Tomas placerade sig emellan de två svartklädda männen och sin dotter. Den längste av dem gick närmare och slog till Tomas innan denne hann reagera i tinningen. Tomas föll ihop medvetslös på golvet och Vivianne skrek till och sjönk ner på knä bredvid honom. Med tårar i ögonen såg hon upp och mötte ett par känslokalla isblå ögon, Vivianne flämtade till och började röra sig bort mot eldstaden. Den andre mannen klev fram och talade lågt med han som slagit till Tomas men han vände inte bort blicken från Vivianne som reste på sig och tänkte febrilt efter vad hon skulle göra. Innan Vivianne kommit på en plan gick mannen fram mot henne och hon backade men slog snart i väggen och såg att den andre mannen slängde hennes fars medvetslösa kropp över axeln och lämnade rummet, Vivianne slog handen för munnen och knöt den andra om kjolarna.
En skarp smärta sköt igenom hennes huvud och det svartnade för hennes ögon. Där hon låg på golvet såg hon genom en dimma hur mannen vände på klacken och lämnade rummet och han stängde dörren bakom sig.
Sen tog mörkret överhand och hon föll ner i glömskan.




Prosa (Novell) av Malili
Läst 277 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2009-06-30 14:39



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Malili
Malili