Du tror dig veta mer än andra.
Du tror dig vara bättre.
Men innerst inne vet du sanningen.
Du vet att du skulle byta ditt liv mot deras.
Mot att få uppleva det dom upplevt, få känna det dom känt.
Du ångrar hur du levt ditt liv, önskar att du gjort saker annorlunda.
Men det finns ingen 'ångra'-knapp i livet, hur mycket du än önskar det.

Du sitter ensam i ditt hem.
Timmarna, dagarna, veckorna tickar förbi utan att tänka på hur du känner det.
Du vill ta tag i ditt liv, vill se det utvecklas till nåt magiskt, nåt magnifikt.
Men du vågar inte, för rädd för ett misslyckande.
För rädd att andra ska se vilket misslyckande du är.

Du börjar tänka på vad meningen med ditt liv är.
Vad har det för syfte? Vad gör du för nytta?
Du börjar få panik när du inte kommer på nåt.
Du känner dig kallsvettig, ångesten kryper inpå.
Du börjar undra varför du ens finns på denna jord...

I det ögonblicket ringer en vän. Frågar om du vill träffas.
Du undrar, varför? Varför just mig? Vad har jag att ge denna person?
Du hittar ingen logisk förklaring, du som byggt hela ditt liv på logik.
Du inser till slut att det finns vissa saker i livet som inte går att förklara.
Du inser att folk behöver dig, bara för den du är.
Du inser att livet är värt att leva,
att dom få nöjena i livet väger upp allt det dåliga.
Du känner hur paniken och ångesten sakta börjar försvinna.
Du släpper ut andetaget du inte insett du hållt inne.

Du bestämmer dig för att ta tag i ditt liv, göra saker du tidigare drömt om.
Du slutar känna ångest för det som hänt och börjar istället tänka på vad som kan hända.
Du undrar, Vad kan jag ändra för känna mig bättre?
Till din överraskning inser du att du inte behöver ändra på dig själv,
du behöver bara leva ditt liv till fullo.
Du ser solen stiga upp utanför ditt fönster.
En ny dag.
Du inser att denna dag kommer vara lite bättre än dom innan
Du svär på att det så ska fortsätta.