Förbannad är natten jag äger
och solkad av dagen som var
en horskuld av skam till den lede

ett minne av köldnattens läger
är lämnat i själen, och kvar
så blandat med sorgkalkens vrede

Förbannad är vägen jag lämnat
och längtan tillbaka är svår
min stolthet bär stenarnas tecken

men allt det jag byggde har rämnat
ruiner av liv från igår
och natten blir fylld av den skräcken

Förbannat är minnet jag burit
min lögn som blev livet jag bär
Nu ber jag om nåd att få glömma

de dagar som onåden svurit
och natten som sagt som det är
förlåt, men jag måste få gömma

mig själv i ett töcken av svärta
en sorg över dagen som var
mitt liv bortom räddning, förbannat

och tyngden är svår i mitt hjärta
när självet ger längtan sitt svar
infernot i natten besannat

jag själv är en gåta besvarad
av smärtan där dagen blir natt
en tid, sedan tider att söka

där kärlek är trofast bevarad
en innerlig oväntad skatt
för den som fått tillnamnet sköka