Tårarna som sakta bara vill rinna
Försöker jag förtvivlat få att försvinna

Depressionen som så sakta smyger på om natten
Kväver mina få lustar att kämpa

Fåglarna börjar kvittra
Natten har åter blivit till morgon
Men jag har inget märkt

Krampaktigt med vittnande knogar kramar jag nallen
Som i flera år har fått stå i skym undan

Tryggheten som jag så förtvivlat hade hoppats på att få
Ur barndomens sanna och starka klippa

Var inbillningen som jag har levt på i så många år
Verkligheten i sig är så skrämmande
Jag sluter mina ögon
Med önskan att du vore här hos mig nu