Vi klättrade lite så vi kunde komma över till andra sidan och när vi båda var över så for en rysning genom min kropp. Och en känsla av att vi verkligen borde gå härifrån på en gång letade sig upp till mitt medvetna. Lite längre bort från asfalten och ramperna så fanns det en mörk skog, där folk tror att detta ’monster’ lever. Erik såg lugn och självsäker ut, men jag undrar om han verkligen inte var rädd för ödet vi kanske givit oss. Vi slängde ner brädorna på marken och skejtade fram till ena rampen.
’’Ja, jag tänkte bara åka på den släta asfalten, eftersom att jag inte ens kan göra en ollie.’’ Sa jag till den fundersamma Erik, som inte alls längre kollade på rampen. Utan rakt in i skogen märkte jag efter en stund. Hans ögon speglade rädsla och mörker, åh jag vågade knappt inte ens vrida min blick mot skogen för att se vad han såg. En stark vind blåste rakt mot oss och vi båda backade bak, min blick rördes sakta mot skogen och jag möttes utav ingenting. Allt jag såg var mörker och träd. Jag försökte fråga Erik vad han såg, om han såg någonting. Men det tog inte lång tid förrän jag förstod att han såg lika mycket som jag, men vi kände detta ’monster’ detta väsen inom oss. Och vi båda visste att vi inte kunde prata, inte kuna röra oss mer, bara för att han inte tillät oss. Solen gick i moln, och det blev allt mörkare. Klockan tickade på och vi bara satt på asfalten som vi tvingats ner till. Mitt hjärta slog så hårt i bröstkorgen att jag kan svära på att man kunde höra det bulta. Jag rörde ögonen mot Erik för att försöka se om han var skadad på något sett. Men jag såg ingenting. Jag visste att även om vi skrek, så hade ingen hört oss, eftersom att ingen vågar sig i närheten utav det här området.

Efter, jag vet inte riktigt hur mycket men det kändes som flera timmar, så började skuggorna nå oss utav rampen och träden eftersom att solen låg långt ner på himmelen, som var bakom moln dock. Snart, ja snart, skulle vi få bevittna det dom kallar monstret, eller kanske i alla fall, men en sak var jag säker på. Idag skulle vi dö.

Nu var solen helt borta ifrån himmelen och det var mörkt och kallt, jag var uttorkad i munnen och mina läppar var igenklistrade när jag öppnade dom lite förskräckt. Vid skogen tycktes jag skymta någon, eller någonting, röra sig mot vårat håll. Mitt hjärta som börjat lugna ner sig började slå hårt och snabbt nu igen.
Det var stort och svart, såg inte alls ut som en människa, men såg inte ut som något annat heller.
Jag hade helt enkelt inte sett någonting liknande, men det hade svarta långa klor och stora fötter,
Både jag och Erik darrade som bara den! Erik kunde inte röra sig, inte ens vrida blicken, för att han var så rädd. Så om vi skulle komma härifrån så skulle det vara jag som var tvungen att göra någonting.
Så jag tvingade mig själv, men Gud vilket motstånd jag fick, att röra mig och springa till Erik och slå till honom på sidan med en sten så att han kunde röra sig. Eftersom att det tydligen bröt ’förtrollningen’. Och Vi båda sprang till grinden igen, utan ett enda ord sagt, med hjärtat i halsen så tvingade vi oss upp på grinden och ut. Och vi bara sprang. Så fort vi bara kunde, lämnade våra älskade brädor kvar på den förbjudna skejt banan. När vi låst in oss i Eriks hus för att hålla monstret borta, så började min kropp att skakas om.

’’Hallå Andreas! Andreas? Vakna nu Andreas, hur mår du egentligen? Hallå?’’ Hörde jag en skrajsen röst fråga, och ett par händer skakade om mig. Jag öppnade trött och söligt mina ögon och möttes utav Erik som skakade om mig.
’’Va? Vad hände, vart är monstret? Är vi döda?’’ Jag låg på samma asfalt där jag ramlat av brädan när jag och Erik tävlat. Men nu fattar jag! Jag hade bara drömt om allting när jag slagit i huvudet, det fanns inget monster. Allt var bara en dröm!
’’Eh, va? Vad pratar du om Andreas? Mår du bra?’’
’’Öhm, va, ja, jag mår bra. Men jag förlorade eller hur?’’
’’Ja det gjorde du! Men den här gången förlorade jag nästan.’’
’’Vad bra, kan vi gå hem till dig nu, så jag får fullfölja mitt vad?’’
’’Visst, om det är så bråttom för dig så.’’