Dr. Kinbote Bilden: V.V.N. (1899-1977) http://en.wikipedia.org/wiki/John_Shade

" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Förordet del I av IV om den amerikanske fiktive poeten John Shade skrivet av hans granne Dr. Kinbote Bilden: V.V.N. (1899-1977) http://en.wikipedia.org/wiki/John_Shade




Vitnande Eld: Förord I:IV (V.V.Nabokov)

***

Vitnande Eld, ett poem i heroiska kupletter (parrimmad jambisk vers), med niohundranittionio (999) rader, indelade i fyra cantos,
författades av John Francis Shade (född 5:e Juli, 1898, död 21:a Juli, 1959) under de sista tjugo dagarna av hans liv, i hans residens i New Wye, Appalacherna, U.S.A.  Manuskriptet, det mesta renskrivet, från vilket
föreliggande text källtroget har tryckts, består av åttio medelstora indexkort, och på vart och ett har Shade reserverat den rosa övre raden för rubriken (canto nummer, datum) och använt de fjorton ljusblå raderna för att nedskriva med fin pennspets på ett ögonblick, med vacker, beaktansvärt ren handstil, texten till hans poem, överhoppande en rad för att markera
dubbelt radavstånd, och använde sig alltid av ett nytt kort för att påbörja ett nytt canto.

Det korta (166 rader) Canto Ett, med alla dessa roande fåglar och lustiga bisolar, upptar tretton kort.  Canto Två, din favorit, och det chockerande kraftprovet, Canto Tre, är identiska i längd (334 rader) och innefattar 27 kort vardera.  Canto Fyra återgår till Ett i längd och upptar återigen tretton kort, av vilka de sista fyra användes på hans dödsdag och ger ett Korrekturläst Utkast istället för ett Renskrivet Exemplar.

Denne metodiske man, John Shade, kopierade vanligtvis upp sin dagliga kvot av färdigställda rader vid midnatt men även om han kopierade dem igen senare, som jag misstänker att han ibland gjorde, märkte han sitt eller sina kort ej med datumet för hans sista justeringar, utan med det för hans Korrekturlästa Utkast eller första Renskrivna Exemplar.  Jag menar, han bevarade datumet för själva tillblivelsen istället för det för andra eller tredje eftertanken.  
Det finns ett väldigt högljutt nöjesfält mittemot min nuvarande inkvartering.

Vi innehar som ett resultat av det en komplett kalender av hans verk.  Canto Ett påbörjades i gryningstimmarna den 2:a Juli och slutfördes den 4:e Juli.  
Han började sedan på nästa canto på sin födelsedag och den slutfördes den 11:e Juli.  Ännu en vecka ägnades åt Canto Tre.  Canto Fyra påbörjades den 19:e Juli, och som redan noterats, är den sista tredjedelen av dess text (raderna 949-999) försett med ett Korrekturläst Utkast.  
Det är extremt rått i sitt utseende, det vimlar av förödande strykningar och ödeläggande tillägg, och följer inte raderna på korten lika fast som det Renskrivna Exemplaret gör.  Det ter sig rentav vara elegant och exakt när man väl tar språnget och utmanar sig själv att öppna sina ögon i de klara djupen under dess förryckta yta.  Det innehåller inte en enda brusten rad, inte en enda tveksam läsning.  Detta faktum borde vara tillräckligt för att visa att tillskrivandet som gjordes (den 24:e Juli, 1959) i en tidningsintervju av en av våra påstådda Shadeaner--som bekräftade utan att ha sett manuskriptet av poemet att det "består av osammanhängande utkast av vilka inget förlänar en definitiv text"--är ett  ondsint påfund av de som inte lika högt önskar att begråta det sätt på vilket en stor poets verk avbröts av döden som att nedsvärta kunnandet, och kanhända uppriktigheten, hos dess nuvarande utgivare och kommentator.

Ett annat offentligt uttalande av Prof. Hurley och hans klick hänvisar till en strukturfråga.  Jag citerar från samma intervju:  
"Ingen kan säga hur länge John Shade planerade sitt framtida poem, men det är inte otänkbart att det han efterlämnade enbart representerar stycken
av den komposition som han såg i ett glas, dunkelt."  Nonsens återigen! Förutom den klara trumpetstöt av inre bevis ekande genom hela Canto Fyra, så finns Sybil Shade's bekräftelse (i ett dokument daterat 25:e Juli, 1959) att hennes äkta man "aldrig  ämnade att fortsätta bortom de fyra delarna."  För honom var det Tredje cantot det näst sista, och sålunda har jag själv hört honom tala om det, under loppet av ett samtal strövande i en solnedgång, då, som om han tänkte högt, han gick över dagens verk och gestikulerade i  ursäktligt självgillande alltmedan hans diskreta följeslagare hopplöst försökte att anpassa tempot i en lång människas gångart till den slarvige gamle poetens ryckiga släpande.  
Nej, jag kan till och med bedyra (som våra skuggor alltjämt vandrar där utan oss) att där återstod endast en rad att skriva av poemet (nämligen vers 1000) vilken skulle ha varit identisk med rad 1 och hade således fullbordat symmetrin i strukturen, med dess två identiska centrala delar, grundligt och omfattande, formande tillsammans med de kortare flyglarna dubbla vingar på vardera femhundra versrader, och förbannad vare den där musiken.  
Med tanke på Shades kombinationsfriska sinnelag och subtila känsla för harmonisk balans, kan jag inte föreställa mig att han hade för avsikt att vanställa sidorna på sin kristall genom att ändra på dess förutsägbara storlek.  Och om allt detta inte vore nog--och det är det, det är nog--så har jag vid ett dramatiskt tillfälle fått höra min stackars vän med egen röst förklara vid kvällens slut den 21:a Juli, eller nära dess slut, om sina arbeten.  
(Se min notering om rad 991.)

Denna hög med åttio kort hölls ihop med hjälp av ett gummiband vilket jag nu religiöst sätter tillbaks igen efter att för sista gången ha undersökt deras värdefulla innehåll.  Ännu ett, mycket tunnare, set med ett dussin kort, sammanfästade och inneslutna i samma manillakuvert som huvudhögen,  innefattar ytterligare några verspar under loppet av deras korta och stundom suddiga bana bland ett kaos av förstautkast.  Som en regel, hade Shade
förstört utkast i samma stund han inte längre behövde dem:  väl minns jag att jag såg honom från min veranda, en strålande morgon, brännande en hel trave av dem i den vitnande elden inuti incineratorn framför vilken han stod med nedböjt huvud likt en officiellt sörjande bland de vindburna svarta fjärilarna från bakgårdens bål.  Men han sparade de tolv korten på grund av det oanvända som var lyckat skinande bland skräpet av använda utkast.  Kanhända, planerade han vagt att ersätta vissa avsnitt i det renskrivna exemplaret med några av de underbara kasserade bland hans arkiv, eller, mer troligt, en påsmygande förtjusning för en eller annan vinjett, underkuvad av arketektonisk hänsyn, eller för att det hade besvärat Mrs. S., som bett honom att skjuta upp dess bortskaffande till den tidpunkt då marmorn av ett slutgiltigt fläckfritt manuskript hade bekräftat det eller fått den mest förtjusande variant att verka ohanterlig eller oren.  Och kanske att, får jag väl tillägga i all blygsamhet, han tänkte fråga mig om råd efter det att han läst sitt poem för mig som jag vet att han planerade att göra.

I mina noteringar till poemet kommer läsaren att finna dessa inställda uppläsningar.  Deras plats och datum är nedskrivna, eller åtminstone åsyftade, genom utkasten av etablerade versrader i deras omedelbara närhet.  På ett sätt, är många av dem mer värdefulla konstnärligt och historiskt än några av de bästa avsnitten i den slutliga texten.  Jag måste nu förklara hur Vitnande Eld kom att redigeras av mig.

Vladimir Nabokov 1962
LPWJ svensk version 15-18/07/09




Övriga genrer (Översättning) av L Patrik W Johansson VIP
Läst 887 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2009-07-18 08:25



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

L Patrik W Johansson
L Patrik W Johansson VIP